Solen skiner, småfåglarna börjar kvittra. Jag får nästan vårkänslor. Varje år när ljuset kommer åter blir jag lika förvånad över hur mörkt det måste ha varit. Medan det är mörkt, tycks jag däremot njuta av det. Att vara i nuet och uppskatta det som är, vilken livets konstart! Det är mycket att tänka på och förhålla sig till både sådant som hänt och sådant som kommer. Men sådan är ju jag. Jag gillar att fundera och se frågor från olika håll. Därför log jag igenkännande smyg när en av sönerna lånade en bok som heter Filosofernas svar på de stora frågorna.
Nåväl, idag och ikväll ska jag svara på en del både stora och små frågor.
Stora frågor:
Svara på kommunens svar till skolverket
Skriva på ett abstract inför en konferens
Söka pengar till samma konferens
Se till mina fantastiska stiudenter på den digitala plattformen
Förhandla om vems tur det är att få mysa och läsa godnattsaga
Små frågor:
Vad ska vi äta till middag
Vilket tid ska jag träna
Åt vilket håll ska jag ligga i soffan då jag ser på Once upon a time, Allt faller och Person of interest.
Tänka ut en god middag till imorgon då två av våra pojkar kommer.
Tillåter lite spanande och funderande. Till veckan är det bara vi i lillfamiljen. Tre personer. Nästan ensamma blir vi då våra tre pojkar är i sina andra hem. Jag undrade lite busigt sådär "hur ska vi klara oss denhär veckan då, helt utan pojkarna?". Snabbt kommer ett svar från lillans rum "det går bra, ni har ju mig!". Ja tack och lov för henne. Hon som binder ihop oss och gör oss släkt både emotionellt och genetiskt kors och tvärs. Vårt älskade klisterbarn. Ännu ett ord, som funnits tillfälligt i Wikipedia men tagits bort. Precis som Stjärnfamilj. Detdär pratet om den biologiska klockan är säkert sant, men man får barn av många olika anledningar. Man kanske vill försöka hålla ihop eller komma närmre varandra, man kanske vill se sina egna och den älskades sociala och/ eller genetiska arv föras samman...eller så kanske det bara hände och man vet inte riktigt varför eller med vem. En sak som är säker är att de förbinder människor. På det ena eller andra sättet. Medvetet och omedvetet.
Med ett barn skapas biologiska band. Jag kommer ihåg min gamla biologilärare på gymnasiet som tjatade på om att vi borde "tänka oss för vem vi gifter oss med bilologiskt". Jag tänkte nog emellanåt att han inte lät riktigt klok och blev misstänksam på vad han egentligen pratade om. Var det rasistiskt, eller tyckte han inte att människor med medfödda sjukdomar eller svagheter borde finnas? Men med åren har jag kommit att kunna förstå lite av vad han (kanske) menade. Vi hör ju faktiskt samman biologiskt med minst två personer, de utgör våra genetiska rötter. Alla har en biologisk mamma och pappa. Annars blir vi inte till. Forskare i Australien har visserligen kommit på tekniken att få två ägg att befrukta varandra. Men jag känner mig ytterst tveksam till det goda med att faktiskt fortplanta sig så, eller med hjälp av kloning. Jag förstår givetvis att det är två helt olika processer...men... Don´t mess with mother nature, you do not know how it will make her feel.... lixom. Det är hursomhellst en stark drivkraft att ta reda på varifrån man kommer. Att få se drag hos sigsjälv i släktingar. Nyligen har förresten Spårlöststartat igen på tv4.
Socialt skapar barnet också släktskap. Jag har vid olika tillfällen lärt känna eller mött adoptivföräldrar och deras barn och då slagits av hur oerhört lika de är. Minspel, sättet att röra sig, uttryck och personlighet. Självklart är barn lika sina föräldrar och syskon, även om inga direkta gentiska band finns. Både utseendemässigt och socialt.
Våra förfäder och barn ger oss också sammanhörighet med resten av världen. Om man tror på idén om The six degrees of separation, eller bara väljer delar ur den så inser man snabbt att vi inte bara hör samman med personer i vår familj eller släkt genom våra barn och förfäder. Vi hör dessutom samman med människorna i resten av världen. Människor är sig lika överallt. Mer lika än olika skulle jag vilja säga. De har samma gundläggande behov och känsloregister. Med vårt lilla klisterbarns hjälp hör vi samman mer i familjen än om hon inte fanns. Men genom att vi är en stor 8-personers-familj där individerna har olika ursprung hör vi kanske dessutom mer samman med resten av världen än vad individerna i den lilla kärnfamiljen gör.
Barnen binder oss dessutom till framtiden. Till allt det som kommer och ska bli. De är kanske inte framtiden, men hur framtiden kommer att se ut, påverkas i hög grad av hur våra barn lär sig förhålla sig till världen och människorna i den. Det är kanske nog så svårt ändå att uppfostra ett barn. Men när man tar med indianernas tanke om the seventh generation, får det helt andra konsekvenser. Det handlar om mer än att skapa starka individer som kan få ett bra jobb, vara empatiska och källsortera ordentligt.
Vad betyder då allt detta? Kanske bara att det finns mycket att fundera på och att de små frågorna i en stjänrfamilj samtidigt är frågor som i förlängingen får betydelse för världen. Så låt oss möta varandra med respekt, intresse och öppenhet. Med närvaro i nuet skapas och blicken mot vår gemensamma horisont.
Fast eländigt också. Det finns situationer i landet där barns behov sätts åt sidan för att man vill upprätthålla ett underhållsfritt system för kommunikation och dokumentation i skolkommuner. Byråkrati på bekostnad av barnen. Detta blir särskilt märkligt med tanke på att skolan är en verksamhet som genom historien varit bra på att samarbeta med hemmen. Barnet behöver hjälp med det ena och andra, av föräldrarna. Barn vill inte alltid göra läxor, berättar inte alltid allt hemma och förstår framförallt kanske inte sammanhanget i allt som sker utan behöver guidning av en vuxen. Där skolan lämnar tar hemmet vid. Barnet som påbörjat sin vandring på livets väg ska inte göra det ensam.
För oss har det varit så att vi drabbats av att det system som skulle bidra till ökad insyn, delaktighet och inflytande istället begränsat, försvårat och stängt ute. Skolan som förr varit så bra på att kommunicera med oss härhemma har inskränkt detta betydligt och faktiskt nästan tvärslutat vad gäller barnens bonuspappas del. Det kom igång igen efter påminnelser från vår sida. För de har börjat med ett nytt digitalt system. Då plötsligt, räknas inte barnens bonuspappa. Jag behandlas som en singelmamma som ska ta ansvar för att förmedla till "andra vuxna" det jag anser vara viktigt. Själv skulle jag gärna vilja dela föräldraansvaret med barnens andra vårdnadshavare och utmärkta bonuspappa. Precis som vi gjort under fem år tidigare.
Människor har hört av sig och berättat. Jag har under veckorna som gått hört flera exempel på situationer där barnet förlorar. Ett barn bodde en längre period hos far eller morföräldrar. Under denna tid kunde inte skolan släppa in de som hade omsorgen och den tillfälliga vårdnaden om barnet så att de kunde få information om ledigheter, mellanmål, utflykter, läxdagar, hur det gått i skolan.
Det finns fler styvfamiljer som vår, där vårdnadshavarna skulle vilja att bonusföräldrar blir insläppta.
Det finns givetvis också styvfamiljer där det inte är aktuellt av olika skäl. Men det är inte dessa som är i fråga nu. Utan de som behöver och vill det, för barnets bästa.
För mig är det ganska enkelt. Skolan ska samarbeta med hemmet, familjen, föräldrarna och vårdnadshavarna. Det står så i skollagen och läroplanen. Men vad är det som gör att det frångås? Och varför får det ske? Kanske bara för att det är för svårt för den vanliga medborgaren att göra sig förstådd och diskutera frågan. Eftersom de som bestämmer själva inte är klara över bakgrunden till sina val, vilken prioritering de gjort och på vilka grunder. Jag menar: NÄR i hela friden kan en skolverksamhet välja bort läroplanen. Ingen gång är givetvis svaret.
Men vad beror denna röra på? Vad ligger i vågskålarna. Jag tänker att det förvirringen kan bero på att det är flera regelverk som är aktiva samtidigt. Under dessa veckor och i intressanta samtal med människor som både förstår men också inte förstår har jag lärt mig otroligt mycket.
Vanligt för de som är tveksamma är att de tänker sig ett worst case scenario. Tänk om barnet inte godkänner sin mammas nya kille som förälder. Tänk om barnet känner sig kränkt. Jag som är en ivrig förespråkare av barns rättigheter tänker här på följande sätt. Jag kan förstå vad frågan kommer ifrån. Men om vi börjar från början...
Jag tror en bakgrund till förvirringen är att det är flera olika lagar som är inblandade av olika skäl.
Föräldrabalken är alltid närvarande då vi har att göra med barn och föräldrar. Denna kan inte frångås.
Skollagen är det som reglerar skolans göranden och ansvar. Denna kan inte frångås.
Socialtjänstlagen beskriver vad skolan ska göra om de är oroliga för att ett barn far illa. Detta kan INTE frångås.
Diskrimineringslagen visar på diskrimineringsgrunderna som gäller. Dessa får inte frångås.
Personuppgiftslagen är inblandad då vi har med digitala system och publicering av personuppgifter att göra. Denna kan frångås om de som är juridiskt ansvariga för barnet ger sitt medgivande.
Jag exemplifierar med några case, där barnet inte vill att styvföräldern släpps in:
Vad händer...OM en kvinna träffar en riktig psykopat och han kontrollerar både henne och familjen. För det första skulle den andra vårdnadshavaren troligen motsätta sig att den nya partnern fick alla kommunikation för barnet från skolan. För det andra har skolan ett strikt ansvar att anmäla oro för att barn far illa. Det är en paragraf i socialtjänstlagen som är mycket viktig. Om skolan exempelvis känner att en vårdnadshavare inte klarar av sitt ansvar ska de anmäla det. Men till den dag vårdnadshavaren visar sig vara olämplig så är den faktiskt lämplig. Det finns inget annat sätt.
Ett annat scenario är ett barn med en funktionsnedsättning av typen svårt utagerande ADHD. Där det är mycket, mycket viktigt att familjen och hemmet får samma information om vad som sker på skolan. För att kunna ge barnet stöd hemma. Här är förutom det som står i skollagen om samarbete diskrimineringslagen aktiv. En av diskrimineringsgrunderna är funktionsnedsättning. Att inte få sina behov tillgodosedda är en kränkning. Det är ganska troligt att vårdnadshavarnas vilja är att den nya partnern har insyn, även om ingen av parterna betraktar denna som förälder.
Ytterligare ett exempel kan vara tonåringen på glid som inte vill bli kontrollerad, men där det är oerhärt viktigt att alla vuxna goda krafter runt honom/ henne sluter upp. OM där finns en styvförälder kanske ungdomen inte vill att denna ska ha insyn. Men det kan mycket väl vara vårdnadshavarnas vilja att så sker, även om ingen av parterna betraktar denna som förälder.
Till syvende och sist är det alltså vårdnadshavaren som bestämmer vad som är bäst för sitt barn. Inte samhället, inte skolan och inte styvföräldern. Om barnen själva avgjorde vad som var deras bästa i alla lägen, skulle ingen vårdnadshavare behövas. Men så är det inte. Vårdnadshavaren behövs för att hjälpa barnet på rätt väg i livet. En klok vårdnadshavare och förälder lyssnar givetvis också in sitt barn och respekterar och tar hänsyn till dess åsikter. Men det är vårdnadshavarens ansvar att avgöra vad "det bästa" är. Så är fallet ända tills vårdnadshavaren avbördas detta ansvar. Däremot är det ganska troligt att en styvförälder kan vara en resurs. En väldigt viktig sådan.
Jag avslutar denna spaning över morgonkaffet med en enkel fråga.
Visst är det viktigaste att vi hjälper varje barn att växa, känna stolthet, trygghet och få möjlighet att lära så mycket det förmår. Varje barn?
Visst är det intressant att då det kommer till att samhället ska betala ut pengar, för att en familj ska ha försörjning. Då finns ett ställningstagande kring vad en styvförälder kan och får och vad som skiljer det från en vårdnadshavare.
"Du kan vara hemma för vårda pojkvännens dotter förutsatt att ni bor tillsammans. Enligt reglerna för tillfällig föräldrapenning jämställs du med en familjehemsförälder, adoptivföräldrar eller en annan person som har den rättsliga vårdnaden om ett barn."
"Däremot kan du inte företräda flickan i en roll som vårdnadshavare. Du kan alltså inte vara hennes legala företrädare när viktiga och och ingripande beslut ska fattas, till exempel när det gäller skolgång och sjukvård. Du kan utgöra ett stöd för pappan i dessa sammanhang, men får inte agera i hans ställe. "
Det är förenligt med vad som står i föräldrabalk, skollag, läroplan och barnkonvention. Vilket känns bra.
Försäkringskassan har också information om sådant som kan vara bra att tänka på om föräldrar skiljer sig. Men någon länk om vad som kan vara bra att tänka på om man börjar leva med någon som redan har barn, finns inte. Vilket är synd. Å ena sidan finns en mängd "skiljsmässo och styvfamiljsböcker" av olika slag, ofta skrivna utifrån egna upplevelser och kusnkaper. Det är väldigt berikande att lära av andras process. Å andra sidan finns det frågor kring juridik, rättigheter och skyldigheter i samhället som kanske bättre kunde belysas av kunniga inom olika områden. Exempelvis, skola, försäkringskassa, socialtjänst, hälso och sjukvård mm.
Stjärnfamiljsformen är inte särskilt ny. Om myndigheter och tjänstemän som finns till för barn fick tänka igenom och hade en gemensam tolkning och användining av begrepp och styrdokument i den verksamhet de ansvarar för, är jag övertygad om att livet skulle bli lättare för många. Både de tjänstemän som nu istället får stå med en subjektiv och ganska personlig bedömning i sin myndighetsutövning samt de barn och föräldrar som lever i stjärnfamilj. För att familjernas arbete med att lägga ett familjepussel underlättas och för att tjänstemän i onödan inte ska diskriminera utan istället bli kompetenta att möta även familjemedlemmar vars konstruktion inte ser ut som kärnfamiljen.
Igår runt middagsbordet dök det upp en diskussion om artikeln om lokaltidningen om hur vi vill att föräldrarna i familjen ska få insyn i barnens skolgång. De skrattade åt svaret vi fått av skolförvaltningen. Det är för att skydda barnens integritet och trygghet, som vi bara släpper in vårdnadshavare. Som om våra egna barn skulle klänna sig hotade av oss föräldrar. Barnen skrattade alltså och lade till en kommentar:
Varför frågar de inte bara barnen vad de tycker?
Ja, det kan man undra. Det är barn som är tillräckligt stora att kunna säga hur de vill ha det. Förutom att deras vårdnadshavare ju faktiskt är helt eniga om vad deras bästa är i denna fråga.
MIn slutsats? Styv-förälder är ett ord som härrör från stympad, berövad eller ofullständig (Wikipedia). Jag har också sett ordet onaturlig i samband med ordet styv-förälder.
Min tolkning? Barnet har en förälder som inte har juridiska rättig- och skyldigheter i den utsträckning som en vårdnadshavare. De juridiska rättig- och skyldigheterna är stympade och därmed är inte föräldrarollen fullständig i juridisk mening. Detta kan vi vara överens om vad vi än har för värdegrund och regleras i föräldrabalken. Men den som är gift med eller har barn med någons förälder är också underhållsskyldig för denna någon, så helt utan juridiska skyldigheter är denne inte.
Hur ord används och förstås är viktigt eftersom det speglar normen, diskurser och värden som råder och upprätthålls. Därför stannar jag en stund vid ordets betydelse och gör en reflektion:
Jag menar att barnet blir berövad något i de fall barnet själv och familjen definierat relationen som en "normal" barn-förälderrelation. Naturlig är ett ord som också förekommer i förklaringen av ordet, d v s en styv-förälder är inte det naturliga. Naturlig är i sin tur ett ord som kan kopplas till dimensionen naturlig - onaturlig såsom någon som inte är biologiskt, normalt eller önskvärt.
För mig leder detta till nya frågor.
Är det önskvärt att de föräldrar som en familj består av, enligt familjens definition, diskvalificeras av samhället?
Behövs det kanske för att upprätthålla det som betraktas som naturligt och kanske också biologiskt i superstrukturen som normen runt kärnfamiljen består av?
Vad innebär det för vinster och förluster för samhället?
Vilka är vinsterna och förlusterna för barnet?
Är det samhällets eller barnets intressen och rättigheter som borde tillgodoses?
Kanske är det tänkt att det är som med en trasig bil att vara styvförälder.
Den kan vara fin att titta på, men man tar sig ingenstans med den.
Men, då tycker jag vi tar och lagar den...faktiskt. Resurser ska användas, inte gå till spillo.
Ständigt frågande, ständigt nyfiken
med önskan om en skön söndag och bra start på veckan
Jag har länge haft ett litet "skoj" som jag sagt om hur man kan veta att en kvinna är smart.Hon väljer en bra pappa till sina barn. Vid något tillfälle har jag sagt det till min mans x-fru och hon har flinande instämt. Vi har ju valt likadant vi två. Jag har också ett barn med honom. Vi är smarta. Det blir någon sorts kvinnlig gemenskap, om än bara punktuellt. Jag är dessutom extra kaxig som har valt två excellenta pappor till mina barn. Det är inte alla förunnat att känna så. Möjligheterna till det finns inte alltid.
Det här skämtet kan ju bli problematiskt och leda till en mental härdsmälta när man skiljer sig och med den process som man ska genom som kan innehålla många negativa känslor. För att inte tala om den emotionella bergochdalbanan, känsligheten, utsattheten, ensamheten. Att skilja sig är en konst i sig. Det tar tid att etablera och skapa relationer, men det tar minsann också tid att avetablera dem. Man är fast i gamla tankemönster, gemensamma rutiner och sorger man inte tagit itu med under den tid man levde ihop. (Då kanske man fortfarande hade varit ett par ;). Kort sagt så är det av yttersta vikt att man ger sig tid att skilja sig, emotionellt, mentalt, sociallt, kulturellt, fysiskt och psykiskt. Det är inte bara boet som ska delas och barnens umgängestid som ska göras upp. Det är kanske vad som fokuseras men det är inte det svåraste. En massa andra saker delas upp, fast lite i taget och inte så uttalat. Det är ok, det får ta tid, det behöver ta tid och man behöver inte döma varken exet eller sigsjälv så hårt. Det tar tid och det är mänskligt.
Under separationsprocessen kan det kanske hjälpa att påminna sig om att denna man/ kvinna valde jag att få barn med. Antingen är det en klok och bra förälder och då kan man ju fortfarande känna stolthet. Även om allt annat rämnar. Eller så kanske man inte såg saker så klart just då, inte riktigt valde, eller kanske personen utvecklats till det sämre och då är det kanske ändå viktigt att tänka på att ta ansvar för det val man en gång gjorde. (Förutsatt att det nu var ett val, vilket det inte alltid är.)
Vad ville jag säga med dethär då?
Kanske inget annat än att, det finns hopp, det tar tid och var snälla mot ersjälva och varandra. Skilj er med rak rygg och fortsätt vara det bästa föräldrateamet ni kan för era barn. Som ni båda önskar det bästa.
Detta säger jag som en önskan och förhoppning, trots att jag vet hur svårt, känsligt och krångligt det kan bli. Föräldrar som använder barnet för att hämnas men inte själv förstår det utan tror att det värnar barnets behov...listan kan göras lång.
Men som sagt, med en önskan om en bra skiljsmässoprocess och omdefinierandet av relationer
Mina barn betraktar mig som en förälder, de kallar mig mamma men jag heter Anette. Mina styvbarn kallar mig Anette och mina biologiska barn blandar. Min man betraktas också som en förälder av barnen. Hans biologiska dotter kallar honom pappa men lika ofta hans namn, hans styvbarn kallar honom vid namn. När de pratar om honom använder de orden styvpappa eller låtsaspappa. Jag som är deras mamma vet själv inte precis när och hur det skedde att de slutade tänka på honom som mammas älskling och började tänka på honom som någon med relation till demsjälva, en förälder. En pappa är, vad jag vet en sorts förälder. Men det är också ett sätt att beskriva en relation på så att den man pratar med ska förstå hur man hör ihop. Att vara förälder tycks alltså innebära att man hör ihop och det verkar också som om det är barnet som kan definiera den vuxne.
Vem är en förälder? Är alltså en fråga jag har börjat funder över, på förekommen anledning. Skolverket har ett förhållningssätt till begreppet förälder som innebär att alla de moderna föräldraformerna där förälder har ett prefix bestående av styv-plats- bonus...inte är föräldrar. Det har tydligen något med biologi att göra, gener. Som förr. Vad innebär det isåfall för någon som genetiskt givit upphov till ett barn men adopterat bort det eller faktiskt till och med skänkt sina DNA långt innan man ens visste om det skulle blir ett barn av det. Man kan ju knappast börja kalla spermadonatorer till förälramöten ;) Jag menar att detta blir problematiskt, det är ett föråldrat sätt att se på föräldern. Man kan ju undra vem det är som bestämmer att förälder i just skolans styrdokument är liktydligt med ”biologisk” eller ”vårdnadshavare” och vad i hela friden det ska vara bra för. Vad är det som säger att styrdokumentens intentioner helt enkelt är att barnets bästa utifrån sina behov ska uppnås. Därför är inte skrivningarna rakt igenom ”vårdnadshavare”. Eftersom en insikt finns om vikten av att samarbeta med hemmet och familjen och de föräldrar som finns runt barnet så har man i vissa stycken använt dessa begrepp istället. Det är alltså ingen felskrivning och beror heller inte på att man ville variera språket lite mer istället för att skriva vårdnadshavare överallt. Men vem bstämmer att ett vuxen som lever med barn är förälder, kan det verkligen vara Skolverket? Knappast!
När blir man förälder? Det är en fråga som vid första anblicken kan verka enkel att besvara. Men när slutar Sven att vara ”mammas nya kille” och blir ”min styvfarsa”. Vad skiljer en styvförälder från en bonus- låtsas- eller ve och fasa plast- (?) förälder och vem bestämmer egentligen det? I dagens newage tid hör man ibland någon säga att man har valt sina föräldrar. Det kan ju låta lite otroligt men kanske finns det något korn av sanning där ändå. Individens upplevelse och relation till sina medmänniskor är kanske viktigare än någonsin idag. Förr föddes man in i en hirerki, en ordning, en familj, ett stånd kanske också ett yrke. Längre tillbaka kunde man till och med födas till att bli någons förälder, vara en av två parter som band samman släkter med blodsband. Kanske är det ett kulturarv som finns kvar.
Men vem bestämmer när en viktig vuxen börjar vara förälder eller när en oviktig vuxen slutar vara förälder. Sammanfattningsvis, det är troligtvis (ironisk här) inte en av skolmyndigheterna. Det är förmodligen heller inte de biologiska föräldrarna eller kanske inte ens vårdnadshavarna. Definierandet av relationer gör varje individ, inom sig. Det är inte ens säkert att den upplevda relationen är ömsesidig från två håll. Det viktiga är nog till syvende och sist att en individ har rätt till sina känslor och att i sin egen takt etablera den relation den önskar eller avveckla en sådan om så är fallet.
Säkert har du läst hemska berättelser om styvmodern som är ond eller om styvfadern som kräver att bli kallad ”pappa”. Der är klart att mamma gärna vill att barnet ska komma överens med och kanske till och med hysa varma känslor för sin nya man. Men ibland får man nöja sig med att samexistera och då blir nog mammans nya kille aldrig någon förälder. Utan forsätter vara "mammas nya kille."
Jag rådfrågade Skolverket hur man tänker kring en styvförälder och möjligheten för vårdnadshavare som är överens om att denne ska få information från skolan. Svaret inleds med:"Frågan gällde alltså en annan vuxen som inte är förälder." Men hallå...! Nu menade jag en förälder. Inte en "annan vuxen"...
Kanske är det här skon klämmer, när omgivningen bemöter konstigt. Det är kanske väldigt svårt för många att förstå att en styvförälder är FÖRÄLDER. Eller så kanske man om olika anledningar inte vill erkänna styvföräldern som förälder. En "annan vuxen" kan ju vara exempelvis mormor, farmor, farfar, en god vän eller annan viktig vuxen. Men nu gäller frågan ju hur skolan bör och kan hantera en förälder som inte är vårdnadshavare.
Jag tänker här också på umgängesföräldrar. Det är inte säkert att man är en olämplig förälder bara för att man inte har vårdnadsansvaret. Även om så kan vara fallet. Om föräldrar bor långt isär eller det är stora oenigheter dem emellan kan också leda till att tingsrätt tilldömer den ena föräldern vårdnaden. Den förälder som då har vårdnadsansvaret är informationsskyldig till den andre föräldern. Barnets rätt till båda sina föräldrar kvarstår. Om en förälder medvetet saboterar umgänge kan det faktiskt leda till att vårdnaden övergår till den andra föräldern istället.
Alltså. Jag kan tänka mig två ytterligheter av föräldrar där det är riktigt bra att de är informerade och bemöts av skolan. 1) En förälder som mist vårdnaden men ändå är barnets ursprung och har umgänge. Kanske är det strulet mellan vårdnadshavarna som gjort att det är som det är. Då är det sannolikt bra för både föräldrarna och barnet om de slipper prata särskilt mycket med varandra och får likvärdig information från skolan. 2) En styvförälder som aldrig haft vårdnaden, av naturliga skäl. Men som är medförälder till de två vårdnadshavarna och är barnets förälder "till fyllest" vad gäller delandet av liv, vardag och familj.
Alltså...det jag ville säga var bara att det finns föräldrar som är vårdnadshavare och en massa olika tillstånd och relationer därutöver. Röror och härvor av det begreppsmässiga slaget som jag beskriver ovan, gör att människor missförstår varandra helt i onödan. Att kalla saker vid sitt rätta namn och ta reda på vad det innebär kan vara lika marigt som att reda i trasslet bakom skrivbordet, men ack så viktigt. Tänk om man drar ur datorns kabel när man avsåg dra ur lampans...eller tvärtom.
Förälder, alltså. Ett av livets mest personlighetsutvecklande och hedervärda uppgifter.
Jag såg precis en bild framför mig av ett stjärnfamiljsbarn som ser väldigt fram emot sin första skoldag för terminen. Det blir något att teckna ner det, i barnboksform när tid gives under sommarlovet. Jag tror faktiskt det fattas en barn/ pekbok på området. Hoppas jag inte blivit alltför ringrostig i tecknandet. Jag har några sådana där projekt som legat länge men som jag inte ägnat tid åt. Denna sommar ska vi ingenstans, bara njuta av vår sommarstuga och samvaro oavsett väder.
Men tills dess dröjer det, så länge får vi kura i snön. Vilket också är helt ok.
Lite paint-lek bara för att spara tanken. Men nu är det bäst jag sätter igång att jobba. Så det blir en avhandling någon gång...
När lillasyster lockar med sig 16 åringen och 10 åringen att göra chokladbollar. "Den som vill får baka med mig efter maten". "Den som inte vill får också". "Visst vill ni?" Hur skulle de kunna säga nej :) Hel- halv och styvsyskon i en härlig röra. En oändlig känsla av tacksamhet och lycka sprider sig i hjärtat.
Barnen har lov fortfarande. Mina pojkar är här över natten eftersom deras pappa jobbar eftermiddag. Tur man kan hjälpas åt, det är bra att ha goda medföräldrar. Lillan är på förskolan och föräldrarna i detta hushåll jobbar på. Fast hemifrån idag båda två. Så kan vi hjälpas åt att få storpojkarna ur sängarna och får till och med en kopp förmiddagskaffe ihop. Sweet.
Påminner mig och kanske någon annan om att en familj kan se ut på många olika sätt. Barn får man inte bara genom att träffa en pappa (om man är mamma) tycka lite extra mycket om varandra och kramas på ett speciellt sätt. Men inte förrän man först 1) skaffat villa 2) volvo 3) hund. Som Katarina Janouch skriver i sin bok "Så blev jag till". Så kan föräldrar få hjälp av doktorer, springa på varandra i en gatukorsning eller få barn när de blir kära i någon som redan har det. En annan fantastisk barnbok om att få barn är "Vems bebis" Av Stina Wirsén. Där kommer bebisen med den moderna storken, ett flygplan. En bok som varmt rekommenderas för de yngre barnen. Jag tänker att den nybildade familjen är mer mångfacetterad än kärnfamiljsformen. Med det finns utmaningar förstås men också fördelar. Fler vuxna som delar ansvaret för barnen och bidrar med något som bara just de kan som rolemodel, vad gäller värderingar och fostran. Ordet Vårdnadshavare signalerar ett juridiskt ansvar, men ansvar har också de som "bara" är föräldrar. Några av dessa ansvarsområden finns beskrivet i lagar. Exempelvis som det står i föräldrabalken så är en person underhållsskyldig för ett barn om den är gift med eller har barn med barnets vårdnadshavare. Men jag tycker det handlar om sunt förnuft och viljan att vara delaktig i ansvaret och vilja ett barns bästa.
En familj kan alltså se ut på många sätt. Vad händer om samhället inte godkänner viktiga medföräldrar. Om barnen behöver hålla hårt på bilden av "en mamma och en pappa" som föräldraenheten. När verkligheten inte ser ut så. Det är kränkande. I en och samma famillj kan syskon dessutom ha flera olika "föräldraenheter" som står för deras omsorgs och uppfostrans utgångspunkt. De är ändå syskon och deras liv är ändå ETT. Om inte de vuxna tvingar barnen att dela upp det i småbitar. För vad händer med barnens stolthet, integritet och tankar om sig själva och sin vardag då?
En svindlande, vindlande termin är till ända. Kort summering: Vi har uppskattat och njutit av att se våra barn lära sig och utvecklas. Vi har landat och lyft igen som styvfamilj. Nu bär vingarna. Skönt. Jag har slutligen anmält kommunen till Skolinspektionen. Det får räcka nu! Återkommer...
