familjeplanering

Idag är det skolstart. Spännande, härligt. Själv har jag tittat igenom kommunens hemsida för att finna tider för skolstart. Idag på morgonen får jag ett mail från äldsta sonens klasslärare. Tydligen har det skickats ut informationsbrev om de första två veckorna i skolan och vad som ska hända då. VIlka dagar de ska ha med sig fika och att de slutar tidigare än vanligt. Hur idrotten fungerar såhär i början.

Detta brev dök alltså inte upp hos oss eftersom sonen är skriven hos pappan. Vi har ett gott samarbete ihop. Men hur ska han veta att vi inget brev fått. Kort sagt. Skolan behöver natruligtvis kosta på ett barn porto och brevpapper till alla hem.

Inställningen bakom är antagligen att föräldrarna ska kommunicera med varandra om sådant som rör barnet. Tro mig, det gör vi. Men när skolan tänker att de kan informera genom den ena föräldern och utan att tala om att det är så man kommunicerar blir det tokigt. Om jag vill att något ska ha vetskap om något i en fråga som jag äger och har ansvar över, så ser jag naturligtvis till att antingen ritka mig direkt till den jag vill nå. Alternativ så talar jag tydligt om att jag önskar att något ska spridas och hur. Det första alternativet är dock att föredra.

Så förmodligen finns det ett antal barn idag som inte vet, som blir överraskade när skolan slutar en timme tidigare. Hoppas då att de har nyckel med sig, att någon finns hemma då de kommer hem, att de ordnat med fritids. Det kan också vara så att man skulle ha med sig fika idag. Det kommer några barn inte att ha eftersom de inte vet om detta. Dessa barn har kanske tur och har snälla kompisar som delar med sig, samtidigt som fröken tänker att "I det hemmet bryr man sig inte om att hjälpa barnen så de får ha denna mysiga utflykt som alla andra."

Men alltså, man måste ha vetskap om man ska kunna agera
Det kan vara tillräckligt komplicerat ändå att bo på två ställen för ett barn, även om föräldrarna pratar med varandra. Skolan skulle kunna vara mer intresserade av att nå alla föräldrar med sin information.
För vad är alternativet?

Snart är det skolstart. Föräldrar och barn gör sig redo. Förhoppningar, förväntningar och lite pirr i magen blandas alltmedan de sista dagarna av lovet tickar undan. Man gör sig redo, går och köper skolkläder, väska och pennor. Ni minns kanske själv hur man som barn svepte in de nya skolböckerna i det omslagspapper, som omsorgsfullt valts tillsammans med en förälder. I denna handling låg omsorg om skolan material, men framförallt tror jag min mamma (och säkert fler föräldrar) ville att jag skulle trivas med mina skolsaker, känna mig hemma och uppfatta skolan som rolig och viktig. Jag glömmer aldrig den rosa ryggsäcken och doften av den nya pennfacket i plast. Jag är säker på att det går omkring massor av bonyus/styv/nyföräldrar och laddar. Det handlar egentligen inte om konsumtion, givetvis. Viktigast är själva omsorgen. Föräldern tänker och hoppas, oroar sig kanske en del också. Kanske har familjen flyttat eller barnet bytt klass....Sedan börjar skolan och ofta, ofta blir det väldigt tyst för styvföräldern. Skolan kommunicerar nämligen primärt med vårdnadshavarna, väldigt ofta.

Behövs det en liten styrkedemonstration?
Kanske ska man nämna fler vuxna roller i en familj, men dessa är de ord som samhället oftast använder för att nå fram till de viktiga vuxna runt ett barn. Skola, vård och myndigheter ska och måste naturligtvis vända sig till den som juridiskt har ansvar över barnet. Det förutsätts att denna vuxna kommer att se till barnets intresse och informera ev andra vuxna. Men vad innebär det i praktiken? Jo att barnets familj diskrimineras och att viktiga vuxna som står nära barnet inte är på banan. Även om det förståss ofta fungerar bra med information från vårdnadshavarna till ytterligare föräldrar. Skolan skickar ut information och frågor till vårdandshavarna. En central fråga i sammanhanget som jag själv stött på är: Vilka ska ta emot information om ert barn? Det finns möjlighet och utrymme att nämna två föräldrar där. Mamma och pappa. Detta är en signal om att skolan vet att föräldrar ibland skiljer sig och att det kan finnas anledning att fråga vem som ska få information. Men- hur tänkte de? Det står ex mamma och pappa. Tänk om barnet har två mammor...eller pappor? Tänk om det en ful vårdnadstvist är pågående och den ena (boföräldern) inte skriver ner att någon info ska gå till den andre. Det kan till och med vara så att ett barn har flera föräldrar än två, fler än de biologiska eller ursprungliga. Det kan faktiskt till och med vara så att dessa "nyare" föräldrar är väldigt intresserade och engagerade i sina barns skolgång och liv. Kan man då få skriva i en styvförälder? Vi gjorde så, utan att fråga någon annan än den andre vårdnadshavaren. Vi skrev i marginalen eftersom ingen plats fanns. På något sätt blev det väldigt tydligt, att detta är en del i hur styvfamiljer,  föräldrar och barn i dem bemöts. Vi är marginaliserade och förväntas hålla oss i marginalen. Men vi behöver inte finna oss i detta. Vi kan faktiskt visa att vi finns och att vi bryr oss om. Om många av oss, upprepat och på sådana små och naturliga tillfället visar oss- så kanske samhället tillslut fattar. Att nyfamiljerna är stolta och finns. Att den homogena kärnfamiljsnorm som råder, ingalunda är en spegel av de flesta barns verklighet.

Varje barn ska ha en egen Individuell Utvecklingsplan i skolan. Att den dokumentaras och görs tillgänglig för föräldrar och barn är hörnstenar i arbetet. Många kommuner har  börjat använda databaser för att kunna göra föräldrar delaktiga i den dokumentation och utvecklingsarbete som pågår för barnets räkning. Flera av systemen är väldigt sofistikerade och föräldern kan gå in och kolla frånvaro, läsa omdömen och kommunicera. Ett vanligt sådant är Unikum.  Andra är EdWise och ProCapita. Ni kan läsa mer om IUP på skolverkets hemsida. Även här har kommunerna något att fundera över. Vad händer om styvföräldrar stängs ute? Naturligtvis behöver de som är juridiskt ansvariga för barnet dvs vårdnadshavarna, framförallt ha denna tillgång och möjlighet till insyn.

Jag vill med detta inlägg helt enkelt lyfta frågan: Vad sker när samhället bestämmer vilka föräldrar som är viktiga i en familj och hur går det till? Jag har inga svar till hands, det är inte en okomplicerad fråga. Men den behöver föras fram. För att koppla till inlägget där frågan "Du vet väl att du har barn" ställdes. Tänk om skolans indirekta  fråga till barnen: "Du vet väl om att du bara har två föräldrar?" Kunde besvaras av  barn som var trygga i sin familjeform med: Nej, det är fel! Jag har en mamma, en pappa också en till mamma (...eller pappa).

Det är en balansgång att vara förälder överhuvudtaget. Detta linne med tryck passar så otroligt bra för en styvmamma. Iallafall enligt min erfarenhet. Eller vad tycker ni?

Ordet medförälder har blivit viktigare och viktigare för mig. Hur ser vi på och benämner de andra föräldrarna. Hur beter de och du sig? Är ni med eller motföräldrar? Det förekommer i kärnfamiljer också, att föräldrar inte drar jämnt och barnen i sin förvirring utforskar det utrymme som uppstår. Där man kan glida och spela ut föräldrar, för att få som man vill. Det mest klassiska och kanske ofarliga är den berömda glassen. Får jag inte för mamma, så kanske pappa låter mig. Men sådana frågor kan ta sig helt andra uttryck.

Åter till det komplicerade. Alla föräldrar behöver få en chans att bli bättre, större. Precis som barnen. Vägen till det, tror jag. Är en strävan efter trygghet för alla inblandade och att som förälder (vilken sort det än må vara) blicka inåt. Vad rör sig i mig. Förbjudna känslor, sådant jag skäms över? Det finns i alla människor. Inte ens styvföräldrar är befriade. (tänka sig...) Men plötsligt. När det kommer till dessa komplexa relationsbygganden så förväntas det att sådant inte förekommer i den vuxne, eller inte borde få förekomma. När någon styvförälder försöker komma tillrätta med detta, är det inte alltid lätt att prata med sin partner. Så mycket läses in i det som sägs, det tangerar känsliga frågor om de egna barnen. Ibland, ibland...är ett forum ett bra ställe att få möjlighet att utvecklas. Man tar mod till sig, och blottar sin själ. Det är då ganska vanligt att styvföräldrar möts av kommentarer som "du visste ju att han/ hon hade barn", "barnen har inte valt"...

Jag vill göra ett tankeexperiment.
Vad händer om man säger till biologiska föräldrar, när de klagar på sitt x- dennes nya partner eller dennes barn. "du visste ju att du hade barn när du skilde dig". Är inte det en relevant fråga? För även om man skiljer sig, så behöver barnen få sin fostran och trygghet tillgodosedd. Gärna av samarbetande föräldrar. Det kräver en del svald stolthet ibland, givetvis. Många av problemen som blommar ut i relationer i en nybildad familj har hakar och kopplingar till gamla mönster, vanor, obearbetade känslor. Hos både barn och vuxna. Om en övergiven partner motarbetar de övriga föräldrarna. Är en motförälder- så kanske det inte kommer att få följder i den egna relationen med barnet. Kanske väljer till oc hmed barnet bort den andra föräldern. Det kallas för PAS. Kanske gör det i sin tur att föräldern som manövrerar tycker sig ha fått ett bevis på att den hade rätt....Nej, relationerna kanske inte påverkas...Inte på en gång iallafall. Men det är mycket troligt att det uppstår maktspel och svårigheter i relationerna i den andra familjen. Barn blir ambivalenta och både tycker om och avskyr det nya.

Det jag försöker säga är att tänk om vi värnade relationerna runt barnet istället för tvärtom. Tänk om barnet fick tillgång till hela sitt liv, hela tiden. Om de vuxna har stora problem med familjens utseende. Så kommer barnen att tabubelägga delar. Man kan prata om bara vissa saker med mamma, andra med pappa. Jag är övertygad om att det inte är något som gynnar någon.

Alltså:
"Du vet väl om att du har barn". Det är väl en konstig fråga att ställa, till vilken sorts förälder som hellst. Klart att föräldrar vet att de har barn. Oavsett vilken sort. Det tar tid att lära sig saker. Man trillar, och reser sig och trillar igen. Det är inte hur många gånger man ramlar som är viktigt. Utan om man reser sig och försöker igen. Här är det lilla barnets försök att åka skidor en bra inspiration. Visst får vi lov att trilla, även vi styvföräldrar. I en god familjemiljö, finns det till och med någon som vill hjälpa oss på fötter igen och är mer stolta över att vi försöker än besvikna över att vi ramlade.