familjeplanering

Snart är det skolstart. Föräldrar och barn gör sig redo. Förhoppningar, förväntningar och lite pirr i magen blandas alltmedan de sista dagarna av lovet tickar undan. Man gör sig redo, går och köper skolkläder, väska och pennor. Ni minns kanske själv hur man som barn svepte in de nya skolböckerna i det omslagspapper, som omsorgsfullt valts tillsammans med en förälder. I denna handling låg omsorg om skolan material, men framförallt tror jag min mamma (och säkert fler föräldrar) ville att jag skulle trivas med mina skolsaker, känna mig hemma och uppfatta skolan som rolig och viktig. Jag glömmer aldrig den rosa ryggsäcken och doften av den nya pennfacket i plast. Jag är säker på att det går omkring massor av bonyus/styv/nyföräldrar och laddar. Det handlar egentligen inte om konsumtion, givetvis. Viktigast är själva omsorgen. Föräldern tänker och hoppas, oroar sig kanske en del också. Kanske har familjen flyttat eller barnet bytt klass....Sedan börjar skolan och ofta, ofta blir det väldigt tyst för styvföräldern. Skolan kommunicerar nämligen primärt med vårdnadshavarna, väldigt ofta.

Behövs det en liten styrkedemonstration?
Kanske ska man nämna fler vuxna roller i en familj, men dessa är de ord som samhället oftast använder för att nå fram till de viktiga vuxna runt ett barn. Skola, vård och myndigheter ska och måste naturligtvis vända sig till den som juridiskt har ansvar över barnet. Det förutsätts att denna vuxna kommer att se till barnets intresse och informera ev andra vuxna. Men vad innebär det i praktiken? Jo att barnets familj diskrimineras och att viktiga vuxna som står nära barnet inte är på banan. Även om det förståss ofta fungerar bra med information från vårdnadshavarna till ytterligare föräldrar. Skolan skickar ut information och frågor till vårdandshavarna. En central fråga i sammanhanget som jag själv stött på är: Vilka ska ta emot information om ert barn? Det finns möjlighet och utrymme att nämna två föräldrar där. Mamma och pappa. Detta är en signal om att skolan vet att föräldrar ibland skiljer sig och att det kan finnas anledning att fråga vem som ska få information. Men- hur tänkte de? Det står ex mamma och pappa. Tänk om barnet har två mammor...eller pappor? Tänk om det en ful vårdnadstvist är pågående och den ena (boföräldern) inte skriver ner att någon info ska gå till den andre. Det kan till och med vara så att ett barn har flera föräldrar än två, fler än de biologiska eller ursprungliga. Det kan faktiskt till och med vara så att dessa "nyare" föräldrar är väldigt intresserade och engagerade i sina barns skolgång och liv. Kan man då få skriva i en styvförälder? Vi gjorde så, utan att fråga någon annan än den andre vårdnadshavaren. Vi skrev i marginalen eftersom ingen plats fanns. På något sätt blev det väldigt tydligt, att detta är en del i hur styvfamiljer,  föräldrar och barn i dem bemöts. Vi är marginaliserade och förväntas hålla oss i marginalen. Men vi behöver inte finna oss i detta. Vi kan faktiskt visa att vi finns och att vi bryr oss om. Om många av oss, upprepat och på sådana små och naturliga tillfället visar oss- så kanske samhället tillslut fattar. Att nyfamiljerna är stolta och finns. Att den homogena kärnfamiljsnorm som råder, ingalunda är en spegel av de flesta barns verklighet.

Varje barn ska ha en egen Individuell Utvecklingsplan i skolan. Att den dokumentaras och görs tillgänglig för föräldrar och barn är hörnstenar i arbetet. Många kommuner har  börjat använda databaser för att kunna göra föräldrar delaktiga i den dokumentation och utvecklingsarbete som pågår för barnets räkning. Flera av systemen är väldigt sofistikerade och föräldern kan gå in och kolla frånvaro, läsa omdömen och kommunicera. Ett vanligt sådant är Unikum.  Andra är EdWise och ProCapita. Ni kan läsa mer om IUP på skolverkets hemsida. Även här har kommunerna något att fundera över. Vad händer om styvföräldrar stängs ute? Naturligtvis behöver de som är juridiskt ansvariga för barnet dvs vårdnadshavarna, framförallt ha denna tillgång och möjlighet till insyn.

Jag vill med detta inlägg helt enkelt lyfta frågan: Vad sker när samhället bestämmer vilka föräldrar som är viktiga i en familj och hur går det till? Jag har inga svar till hands, det är inte en okomplicerad fråga. Men den behöver föras fram. För att koppla till inlägget där frågan "Du vet väl att du har barn" ställdes. Tänk om skolans indirekta  fråga till barnen: "Du vet väl om att du bara har två föräldrar?" Kunde besvaras av  barn som var trygga i sin familjeform med: Nej, det är fel! Jag har en mamma, en pappa också en till mamma (...eller pappa).