familjeplanering

Är psykologiguiden, där det både finns lite att läsa och frågor som styvföräldrar ställt. Något jag skulle önska att det fanns mer skrivet om, eller beforskat. Är på vilket sätt normalfördelningen och förtrycket i samhället spelar in i styvfamiljernas relationer. Det vore intressant att studera homosexuella pars styvfamiljer och heterosexuellas. Jag har en misstanke om att den över/ underordning som finns i samhället vad gäller män och kvinnor faktiskt kan spela in i hur relationerna byggs och förhandlas i en styvfamilj. Har barnen olika möjligheter beroende på om de är pappans eller mammans - och vad innebär det isåfall.

Jag får väl fortsätta speja...
eller börja forska på det själv...såsmåningom...

Att finnas eller leva? Cogito, ergo sum, Jag tänker alltså finns jag - sade Descartes. Det är förmodligen mycket sanning i det. Att finnas...vad är det då? Räcker det att jag tänker och alltså har ett rikt inre samtal och liv. Eller behövs något mer. Ni som sett I am Legend, kanske kan föreställa er. Vad händer om man är ensam. Om ingen ger en bekräftelse eller respons på det man gör, uttrycker och är. Visst finns man ändå. Hjälten i filmen arrangerade en scen av skyltdockor som han pratade med. I en annan film störtade Tom Hanks med flygplan och blev strandsatt i fyra år. Han började tillslut prata med en kokosnöt som han namngav och satte ögon på. Nu är det fiktion, dessa filmer. Men visst är det något djupt mänskligt och fundamentalt både för en människas identitet och mentala hälsa att få bekräftelse.

Jag blir bekräftad alltså finns jag i andras utrymmen...kanske är det så det är? Det mänskliga blir till mellan människor. Kärleken, är också något som finns mellan människor. Som kan växa eller krympa.

Hur blir det om ett barn inte får bekräftelse av sin förälder. På var gränser går, på hur relationen ser ut. På vad man önskar, drömmer och har för gemensamma mål. Förmodligen skulle det kännas förfärligt ensamt. Inte något bra utgångsläge för att bygga sin personlighet. Barn behöver sina föräldrar. Spegla sig i dem för att komma på vilken sorts vuxen de själva vill och inte vill bli. Det är ju som de flesta vet inte så enkelt att vi kan tänka ut en plan för våra barns uppbringelse och sedan följer deras utvecklig som en rät linje från den tanken och till det vuxna, lyckliga och välmående barnet.

I alla relationer behövs bekräftelse. Bekräftelsen relaterar individerna till varandra och definierar relationen. Ingen bekräftelse innebär att människor istället samexisterar. Inte samlever.

När en ny familj bildas ska kulturer länkas samman. Det är svårt och viktigt. Det kräver massor av bekräftelse och kommunikation. Ett exempel (som inte är taget från min verklighet, men som jag lätt kan föreställa mig) : Jag vill att barnen ställer in i diskmaskinen. En sådan kommentar kan bemötas med "jag vill inte det- jag vill göra allt sådant för mina barn". Det kan också följas av "det tycker jag också". I värsta fall kan det följas av tystnad. Därefter kan det hända att barnen väljer att göra så som den förälder som har tänkt, önskade. Det kan också hända att de väljer att inte göra det. Det kan hända att barnet säger "du är inte min mamma". Det kan hända att några av barnen ställer in, och andra inte. Det är nu det börjar brännas. Kanske kan det var olika i en familj. Kanske ska mammans barn exempelvis ställa in i diskmaskinen och pappans barn inte. Då behöver också det pratas om. Bekräftelse. Barnen kommer att undra och kommentera olikheterna. Är det olika på en sådan praktisk punkt kan man mycket väl tänka sig att det är olika på andra, mer svårdefinierade och "mjuka" områden.

Men gränserna runt dessa göranden är symbolhandlingar för annat. Allt detta kanske verkar som om det handlar om disk. Egentligen handlar det om vilken sorts vuxen föräldrarna önskar att barnen blir. Det handlar om vem som får vara förälder och till vilken förälder barnen kan höra. Det handlar också om kärleksrelationen mellan två vuxna. Finns respekt, ömsesidighet och ett samtal om vad man gemensamt vill och en ärlighet inför olikheterna. Eller finns två enskilda vuxna som i tystnad uppfostrar sina barn? Isåfall skulle jag våga säga att kärleksrelationen inte kommer att klara sig. Då är värnandet om de egna barnens ursprungskultur viktigare än bekräftelse och bildandet och upprätthållandet av relationer.

Det är sådana områden som tycks svårast i styvfamiljer. Praktiska saker. Vem gör vad och när. Varför. Vem får säga vad och till vem. Disk, städning, bemötande som att exempelvis tacka och hälsa. Sådant som syns och hörs.
Men egentligen handar det om något annat. Det handlar om realtionerna. Det handlar om bekräftelse, tvåsamhet eller en växande ensamhet. Därför blir det så svårt. Man kämpar för sin, eller sin ursprungskultrus överlevnad.

Och att någon vill överleva...är kanske inte i sig konstigt eller kriminellt....
Det fina är när man lyckas med mer än att överleva. Nämligen att leva tillsammans. Något värt att rubba på invanda cirklar och gränser för. Om det finns kärlek.

Så bygg inga inre scener där ni upprätthåller ert sätt att vara och era gränser. Om det behövs är ni per definition ändå ensamma. Så kan man visserligen också leva. Men då kanske det ska uttalas. Så ingen blir lurad. Prata, kom överens, var modiga och ärliga och lev.

Over and out...

(bilderna lånade från "arga lappen")

Det har pågått en debatt på DN debatt kring arv och lagstiftning. Vad ska man säga om det? Blod är kanske alltid tjockare än vatten, eller så kanske man kan tänka att alla tillslut ärver någon- eftersom alla har föräldrar. Alltså spelar det rent pragmatiskt ingen roll om man ärver sina biologiska föräldrar mot deras vilja. Men hur blir det? Om ett barn tagit avstånd från en förälder, kanske verkligen behandlat den fruktansvärt illa...ska den ändå ärva då? Ja, är svaret. Barnet har alltid rätt till sin laglott. En sambo, har inte rätt till någonting. Inte ens om man har gemensamma barn. Till och med om man är gifta och den avlidne har uttryckt sin önskan om "orubbat bo" i ett testamente kan det hända att man blir tvungen att lämna det gemensamma boet.

Styvbarn tycker inte alltid om sina styvföräldrar och vice versa. Ibland kan man ju hålla en putsad fasad inför sin biologiska förälder, men när den inte längre finns...finns ingen anledning att visa respekt och ta hänsyn längre, inte ens ytlig sådant. Sedan finns situationer där styv förälder och barn verkligen respekterar, håller av oc hälskar varandra. Kanske finns exempelvis en sommarstuga på styvförälderns sida där barnet varit under sin uppväxt. Inte ens om styvföräldern vill är det säkert att det blir särskilt lätt att testamentera och lämna ett likvärdigt arv till sitt styvbarn som till de bilogiska.

Det blir viktigt när man har en nybildad familj, alldeles oavsett vad man tycker. Att vara tydlig med sina önskemål i den händelse man inte överlever livet. Det är ju något vi helt säkert kan lita på att vi inte gör. Att skriva testamente är ett sätt förstås, men kanske är det viktigaste att man pratar med varandra om hur man vill ha det. Om man tänker sig tanken: vad händer om....Kanske blir det då tydligt att om man bara inte skriver eller tänker alls, så blir det jättetokigt.

I vårt fall, skulle "förloraren" vara vårt gemensamma bilogiska barn. Alla de andra barnen ärver sin biologiska förälder direkt, medan den minsta lilla får vänta tills vi båda dött. Om vi inte varit gifta skulle den ena av oss omedelbart få flytta ut ur vårt gemensamma hem om den andra dog. Med de barn som lämnats i sorg och som heller inte har någon arvsrätt till den styvförälder som varit e nså stor del av deras liv under så många år. Nu när vi är gifta, kan vi åminstone få en paus och hämta andan innan vi tvingas till något. Förutsatt att våra barn fårn tidigare förhållanden respekterar vår vilja och önskan. Det kan man förstås aldrig gardera sig mot.

Om ni flyttat in i er älskades hem till exempel, var noga med att det på papper skrivs att ni äger hälften. Om det tragiska, det värsta händer....så får ni flytta ur huset med barnen om er älskade dör och det på papperet står att den äger huset till 100%. Även om ni bott dör i 15 år och betalat alla lån och renoverat och levt tillsammans...

Tänk bara på Stieg Larssons sambo...

Svante Thorsell, advokat säger i DN debatt: För överlevande make eller sambo kan laglotten försvåra möjligheterna att bo kvar i den gemensamma bostaden. Laglotten blir här ett hinder då bröstarvinge som inte är gemensam omgående enligt gällande rätt har rätt till sin laglott. Ofta kan den överlevande parten inte klara ett övertagande utan att sälja den dyra villan eller bostadsrätten.

Som replik svarade Ulf Bergqvist och Erica Sriby

Om laglotten avskaffades, är vi övertygade att det skulle leda till ett ökat antal arvstvister. Ett barn, som blir helt arvlöst, vill naturligtvis gärna försöka få testamentet ogiltigförklarat.En cyniker kan tycka att vi arvsrättsadvokater skulle välkomna fler arvstvister, men vi ser i vårt dagliga arbete ständigt vilken smärta arvstvister innebär för alla stridande parter.

Själv skulla jag vilja anlägga en mer komplicerad vinkel på hela scenariot med arvstvister och smärta. När man förlorar någon man älskar, då gör det ont. Man sörjer. Det är helande och läkande. Men om smärtan istället beror på att man inte får det man tycker man har "rätt till", rent materiellt. Så tycker jag det är något helt annat. Det kan mycket väl hända att styvbarnet sörjer föräldern mer än det biologiska. Det styvbarnet blir dessutom utsatt för den extra smärtan i form av samhällets budskap; " du hörde ändå inte till honom/ henne" "du var bara en parantes". Snacka om smärta. Styvfamiljsmedlemmar blir  marginaliserade och diskriminerade under livet tillsammans av samhället och med hjälp av heterogenitetsnormen som råder. Det tar alltså inte slut, bara för att livet tar slut. De bilogiska barnens smärta är lagligt rättfärdigad- och därför viktigare att slå vakt om? Rättare sagt; de första barn en kvinna eller man får, äver störst rättighet till smärtan och därmed medlen?

En styvfamilj kan slitas itu på alldeles speciella sätt om någon av föräldrarna dör.
Därför, kan det vara bra att ägna det en tanke.
Det var lite dystra fredagstankar kanske...

Men tänk efter
före....ni åker till sällare marker

Vad är det man får och inte får säga till om, som styvförälder. I vardagen, i skolan, rörande det gemensamma hemmet och uppfostan av barnen. Sådana frågor brottas många styvföräldrar med. Ibland är man överens och det flyter smidigt på, andra gånger går alla på nålar och aktar sig, angelägna om att inte trampa eller snarare klampa i klaveret.

Det vuxna och civillicerade svaret är naturligtvis. De vuxna ska ta stört ansvar över hemmet och barnens uppbringelse. Det är nödvändigt att också styvförälderns gränser och regler är med och utformar det gemensamma sättet att leva, familjens kultur. Men ibland blir det inte så. Dessa saker är svåra men viktiga.

Vänd på det och tänk på en "vanlig" familj. Hur går det till. Man får ett barn, men blir inte med en gång en familj. Den stora skillnaden är kanske att man blivit föräldrar samtidigt och till samma barn. Man blir förälder av att ha barn, av att leva med barn. Ibland kommer den ena förälderns åsikter eller normer att bli tongivande och i andra sammanhang den andra. Det är en långsam och komplex process att bli föräldrer. Lika långsam och komplex som det är att uppfostra barn eller växa upp från att vara bebis- småbarn- barn- tonåring- ung vuxen- förälder....styvförälder kanske till och med.

Med detta ville jag bara tänka högt en smula. Påminna om att det som blir så känsligt och svårt i en styvfamilj kanske blir det för att det "fattas" pusselbitar- men i verkligenheten finns inga sådna. Man bygger själv sitt pussel. En bit i taget. Och ibland...så sågar man sig kanske i tummen i sin iver att få pusslet att stämma.

Så pussla på alla goa styvfamiljsmedlemmar men hjälps åt. Kom ihåg att inte dra för stora växlar. Det är inte så enkelt att andra struntar i dig och inte respekterar. Ni har bara inte vuxit ihop ännu och det kan skava. Så blir det i alla familjer. Och kom ihåg: att om någon sågar sig i fingret- blås och trösta.

Trevlig helg :)

Rekommenderar för övrigt denna roliga "pusselmakare" som man lätt använder på sin egen dator och egna bilder.
Kalles Pussel 1.0

Här är det inte mycket som händer. Jag har nu försökt framföra mina synpunkter ytterligare en gång till förvaltningschefen. Svaret går ut på ungefär att det är upp till vårdnadshavare att informera styvförälder, men att de fortfarande utreder frågan och att det finns andra kommuner som gör likadant. Kommunen har heller ingen klagomålshantering, så jag har ingenstans att vända mig med det jag tycker inte fungerar.

Såhär såg mina frågor ut:

Eftersom du inte kan berätta hur klagomålshantering handhas så lämnar jag hörmed ett klagomål till dig som ytterst ansvarig- så att du kan utreda om ni verkligen har goda rutiner vad gäller samarbete med hemmen kring barns utveckling och vardag.

Ni använder Unikum inte bara för att dokumentera utan också kommunicera. Det kan mycket väl hända att jag är på tjänsteresa en vecka utan internet, i dessa fall kan jag alltså inte informera. Det är dessutom så i en familj där föräldrar samarbetar att man kompletterar varandra. Någon är bra på att kolla bedömningarna, en annan på att hålla koll på tider och händelser. Det en kommun gör med ert förfarande är att ni i förlängningen underkänner en familjs konstellation och önskan att samarbeta med skolan. I vardagen försvårar ni för föräldrarna att tillsammans vara ett gott stöd för de gemensamma barnen. Ni utestänger styvföräldrar och ändå är styvfamiljsformen kanske den vanligaste i dessa dagar.

Skolan tycker ju själv att det är mycket som ska dokumenteras och kommuniceras. Så mycket att ni behöver ett datasystem för att hålla koll på allt och bevara det. Det är inte möjligt att ge mer än en ytlig skrapning av det som rör barnen om man ska berätta om allt verbalt. Därför är det bättre att alla föräldrar själva kan läsa. Som exempel kan nämnas att ett av våra barn har flera gånger tagit upp något som stått i Unikum om skolarbetet och velat få styvförälderns uppfattning och stöd. Vi fick då svara att skolan inte delar info med denna förälder, vilket förvånade barnet i fråga. För honom är styvföräldern en förälder. Det går inte att redogöra för alla planer och dokumentationer kring barnen i alla ämnen och tro att styvföräldern ska komma ihåg alla detaljer!

Direkta frågor jag har är: tycker skolkommunen inte att en styvföräldern ska ha mer än ytlig info om familjens barns lärande, utveckling och vardag och varför i så fall? Vad har ni för motiv till att utestänga styvföräldrar mot vårdnadshavares uttryckliga vilja? På vilket sätt kan ni ge föräldrar information om barnens utveckling och vardag?

Nu har kommunen två veckor på sig att svara enligt förvaltningslagen. Sedan låter jag skolinspektionen ta över. Det finns många styvbarn i Sverige som har intresserade föräldrar av olika slag. Ska de få vara ett stöd eller inte?