familjeplanering

En svindlande, vindlande termin är till ända. Kort summering: Vi har uppskattat och njutit av att se våra barn lära sig och utvecklas. Vi har landat och lyft igen som styvfamilj. Nu bär vingarna. Skönt. Jag har slutligen anmält kommunen till Skolinspektionen. Det får räcka nu! Återkommer...

Fort går det. Sommaren och helgen...imorgon blir vi tre barn rikare igen. De tre fina storebrorsorna kommer. Det känns fint. Idag när vi kom från stugan fick jag hjärtat i halsgropen. Lillebrors cykel stod inte där den skulle. Har någon fräckt stulit den som han fick nyligen på sin födelsedag. Hur ska jag berätta en sådan sak...strax insåg jag att också hjälmen som hängt i hallen var borta och efter att ha sms:at x-mannen fick vi veta att de hämtat fordonet. Pusssttt. Därefter fortsatta konversationen kring vilka föräldramöten som är på G och vem som går på vad. En sådan här gång visar det sig hur tokigt det kan bli när föräldrar inte har koll och kommunicerar med varandra tydligt. Hur kan det då inte bli när man glömmer bort, eller tar för givet svårare saker. Jag är ändå glad över att vi har det så avspänt mellan oss. Vi kan gå in i varandras hem- eller rättare sagt våra barns hem, där vi inte bor - för att hämta eller lämna saker. Däremot ringer vi ofta och säger till innan, eller efter. Man måste ju respektera den andres privatliv och hem.

Det är värt en tanke eller två. Det viktiga är naturligtvis att inte barnet hamnar i kläm. Det är helt naturligt att det finns saker i båda hemmen och vi får underlätta dessa praktiska frågor så mycket vi kan. Så att barnen får känna att deras liv är helt, bara äger rum på flera ställen. Det har vi klarat bra. Men ack så skönt att cykeln inte var stulen.

Har gått nu. Sedan vi sände in vår förfrågan till kommunen att få tillgång till våra barns bedömningar som skolan gör via Unikum- samt veckobrev. Det beslutades om nya rutiner. Familjer med "särskilda skäl" skulle kunna få behövrighet och bli insläppta. Vi har inte ens fått en bekräftelse på att de tagit emot frågan och den fråga vi lämnade till klagomålshantering för att få svar på varför de ställer sig som de gör...fick vi visserligen svar på. Men det var av typen. "vi ska se över saken". Konstigt att de inte har några medvetna och uttalade argument för den myndighetsbeslut de fattar tycker jag.

Vore tråkigt, men kanske är det bara så att skolinspektionen måste få granska detta ändå. Vi får ju varken svar eller kommer någonvart. Sorgligt.

I övrigt är här påsklov. Jag har tagit lite ledigt och vi inledde med att fira i stugan över helgen. Sedan har det varit fyra barn och jag. Med några tillägg i form av kompisar. Igår var vi på laserhall och idag ska de yngre med mig på badhuset. Tonårigen får sovmorgon :)

Ha det gott!

Nu har vår kommun beslutat att ma nska släppa in andra än vårdnadshavare i sitt system för kommunikaiton och dokumentation av barnen. Om det finns särskilda skäl.

Återstår att göra en ny ansökan, direkt till förvaltningschefen och se om det kan betraktas att vara ett "särskilt skäl" att man är flera föräldrar som vill samarbeta med varandra kring barnen och vill ha insyn i barnens vardag och utveckling....

Detta får mig att tänka på den fantastiskt träffsäkra dikten av Berit Shaub:

Nu börjar det droppa från taken och här i norr har den ljuvliga femte årstiden börjat ge sig tillkänna. Vårvintern. Vi kommer att våga oss på en charter resa till sommaren. Jag kan lugnt säga att det förmodligen blir den enda för vår familj. Att leta en resa i rätt prisklass, med bra service och framförallt få tag på en lägenhet där vi ryms allihopa var en riktig utmaning. Men det gick.  Vi börjar närma oss och det märks genom att vi till veckan börjar vi med att vaccinera fem av oss med Twinrix.

I helgen har jag och maken för ovanlighetens skull haft barnvakt till den yngsta och unnat oss en natt på hotell, vi såg en film på rummet, slöade, läste, strosade, åt gott och faktiskt så sov jag en stund på eftermiddagen. Bara en sådan sak. Så skönt. Nu kommer vi hem vältankade till kropp och själ. Att få egentid och vara vuxna tillsammans är så otroligt skönt. Men det gäller framförallt att få till det i vardagens ekorrhjul. Avsätta tid och ägna sig åt varandra, när alla lagt sig kanske. Kom ihåg det, utan föräldrarnas lycka och gemensamma kärlek blir det inte mycket till familjelycka i övrigt. Det är bra för barnen att de vuxna njuter av varandra och är trygga tillsammans. Det är alldeles för lätt att glömma sigsjälv och framförallt se till att allt är bra för barnen och allt vardagligt som ska ordnas.

Imorgon kommer våra tre pojkar som bor hos oss från sina andra hem. Det ska bli så skönt att vi alla är samlade.
Ha en skön söndag.

Det är kallt ute, men varmt inne. Min familj har det bra. Jag har det bra. Kan man önska sig mer? Jag tror inte det. Frågan är vad "bra" innebär. Det kan ju vara så olika saker för olika människor. För den yngsta var det idag att få sovmorgon med sin mamma innan jag började jobba. Sitta under en filt en kvart och mysa. För min äldsta son är det att få vara hemma och rå sigsjälv när han är sjuk, hemma hos sin pappa. Han är bara lite förkyld och jag kommer att bjuda på hamburgare till lunch eftersom jag jobbar hemifrån idag, förkyld som jag är jag med.

Det gäller att komma ihåg att relationer sköter man inte i grupp. Gruppdynamik är viktig, men familjens mående är aldrig bättre än individernas. Det gamla slitna liknelsen med kedjans svagaste länk är inte så tokig. Hela kedjan kan brista om någon länk är ovanligt "svag". Men med svag menar jag inte att en människa är svag. Utan kanske mer att något av relationerna i familjen inte fungerar. OM mamma och pappa bara bråkar- kommer de troligtvis att gå skilda vägar tillslut. Om ett av barnen ständigt avvisar och negligerar eller beter sig illa mot en förälder - kommer den relationen tillslut att brista om den inte sköts om. Det kommer att påverka alla andra relationer i familjen. Om en styvförälder inte respekterar och har omsorg om sina styvbarn kommer den relationen att ta stryk...Det finns lika många varianter av relationer som människor. Eller fler. Men en relation måste skötas på individnivå. För att komplicera det ytterligare, så kan det mycket väl vara så att man egentligen är besviken på sin partner och tar ut det på sina barn, eller att man är besviken på sin förälder som inte verkar "bry sig" eller valt "de andra"...detta får kanske också affirmation hos den andra biologiska föräldern. Då måste förstås föräldern försöka reparera relationen till sitt barn, sköta om den. Men om barnet vägrar hjäpa till, kommer det att bli svårt. En sådan händelseutveckling kan leda till Parental Alienation Syndrome. Här kan ni läsa om symtomen och här om riskbeteenden för PAS. Det är mycket skadligt för barnet. Det värsta är att den sårade  föräldern som framkallar detta hos barnet förmodligen är helt övertygad om att den bara är intresserad av barnets bästa och vill veta hur barnet har det....

Man ser många gånger i olika forum att människor säger "det är de vuxna som har ansvaret, för de har valt." Jag tycker nog det är betydligt mer komplicerat än så. Det är att förenkla för mycket. De vuxna har ett annat handlingsutrymme i sina liv. Det är sant. Men barn har också makt och ansvar över en familj. Det gäller att sköta om familjen. Hjälpas åt. Genom att bry sig om varje person i den. Det gäller alla i en familj.

För mig: Är det så skönt att vi och barnens pappa bor nära varandra och att det fungerar så bra mellan de två familjer. Vårt stora intresse och vår omsorg är fullständigt delad- vi vill våra barns bästa. Tänk om det fick vara så enkelt för alla. Det innebär att vi kan utmana varandra också och säga ifrån, för våra barns skull. Det innebär inte att vi jämt är överens och vänner. Men hos båda familjerna finns respekt för den andra, att dessa två familjer lever två helt olika liv och att vi inte kan veta vad den andra familjen behöver och har gjort för nödvändiga prioriteringar.

Det är helt klart en balansgång. Men med respekt och ett fokus på det som man kan enas kring och på barnens bästa tror jag det går. Kan man inte prata med varandra, så kanske man kan maila. Står man inte ut med att få sms i tid och otid för att man itne kan prata, så kanske man får berätta det och förhandla fram hur kommunikationen som är nödvändig ska ske. Kanske ett samtal en gång i veckan, där man bestämmer i förväg vad man kan prata om och inte.

Det tar förstås ett tag innan sårade känslor och chock går över. Men det går över. Förutsatt att man inte hjälper varandra att hålla såren öppna.

Respekt och omtanke.
Önskar jag att ni får och ger.

Ha en bra dag.

Solen stiger och kastar ljuset underifrån på vår telefonlina som är nedtyngd av snö. Att något så vardagligt kan se så magiskt ut. Själv sitter jag hemma med två sjuka barn och försöker vara lugn i varandet men ändå jobba lite. Dricker en kopp kaffe och försöker vakna efter den vakna natten. När jag ser telefonledningen börjar jag förstås fundera. Det är så nedtyngd av snö och is, ändå fungerar den. Kommunikationen. Den går fram genom tråden. Ibland fungerar det när man försöker kommunicera, andra gånger inte. Det kanske inte är direkt vädret det beror på. men visst kan förhållandena växla olika dagar...

Kommunikation är temat för dagen. Kanske har jag skrivit om det tidigare, jag minns inte. Kommunikation kommer från Communicare som betyder "göra gemensam". Bara en sådan sak. Vilken kraft det finns i att möta människor. Verkligen möta och vara närvarande. Inlyssnande, sann själv och respektfullt gå till mötes. En konst är det. Ändå tar vi det så för givet. Kanske skulle man förundras över när det fungerar och vara tacksam och inte alls bekymra sig de gånger det helt går troll i samtalen och de efterlängtade samförstånd. När ett enkelt samtal om dammsugning plötsligen verkar leda till sårade uppsyner och motstridiga känslor. Det händer alla någongång. Man är förmodligen inte sitt bästa jag en sådan gång. Eller så anstränger man sig, försöker förstå det som händer mellan sigsjälv och den andre. Sänker garden, sväljer lite stolthet och bemödar sig att förstå vad som hände och vad man tillsammans kan göra åt det. Och nu pratar jag inte om dammsugningen utan detdär dramat som spelar up sig i båda parternas inre scener. (läs Gärna Människan är en berättelse av  Clarence Craaford om ni blir nyfikna på just detta).

Jag läser för tillfället tusentals sidor i ämnet på jobbet och hittar nya infallsvinkar och definitioner på detta med kommunikation. Skensamtal var ett sådant ord som jag tyckte var uppfriskande och rörde om - det fann jag i en gammal goding: Buber, Dialogens väsen från 1932. Det har jag stött på i modernare sammanhang. Skensamtal är ett samtal som verkar vara en dialog- men inte är det.  I själva verkat talar personerna bara om sitt och håller en monolog förklädd till dialog. Känns det igen? Man kan ha pratat och pratat oc htill och med trott sig vara överens. Men frågan är om man verkligen lyssnat också, om man varit närvarande och tagit in den andra. Man säger pseudosamtal ibland, men då avses förmodligen mer att man pratar om något annat än det kan tyckas vid en första anblick. Det vill säga. Vi pratar om att städa rummet men egentligen handlar det om likabehandling och likvärdighet.

Gemenskap, hur ordnar man sådant? Kanske genom att helt enkelt försöka förhålla oss till den och till det den vi kommunicerar med faktiskt säger- mellan raderna. Jag tycker fortfarande mycket om Habermas modell av kommunikativt handlande som ett sätt att förstå mellanmänskliga samtal och följden av dem. Vílken grad av förståelse och framgång baseras vårt handlande på? Det optimala är förstås att vi alla har en sorts concensus om vad vi gör och varför, att vi känner delaktighet och att det leder oss framåt. Som familjemedlemmar, som samhällsmedborgare och medarbetare.

Kanske arbetar vi mot samma mål- men bara rent tekniskt? Föräldrarna tvingar sina barn att upprätthålla de regler de har men barnen förstår inte varför eller är "med på det". Då är det ett instrumentellt handlande som äger rum. Rummet blir städat men utan föreståelse, delaktighet och ömsesidighet kring göranden i huset. Eller så kanske familjens medlemmar är överens om att alla ska se till att det blir städat och alla ställer upp på det. Kanske för att det finns en överenskommelse om målet- dvs ni får veckopeng om...eller om ni hjälper till med detta så blir det mer tid för oss att göra annat med er barn...Men fortfarande är det inte en social och gruppdynamisk fråga, någon solidaritet eller delaktighet på ett högre plan finns inte. Det optimala är förstås när alla hjälps åt med städningen, frivilligt och känner sig delaktiga och också tycker det är viktigt själva att det blir gjort.

Massor av kommunikativa handlingar önskar jag alla styvfamlijsmedlemmar. Kom ihåg, det är bara ni som kan ordna det. Var och en av er - tillsammans.

Over and out...




Taget ur min magisteruppsats:

I figur 1 är modellen över de olika handlingstyperna indelad efter om de är framgångsorienterade respektive förståelseorienterade.

	Framgångsorienterat	Förståelseorienterat
Icke-socialt	Instrumentellt handlande	-
Socialt	Strategiskt handlande	Kommunikativt handlande

Figur 1. (Habermas, 1996. fig s 100)

Så pågår ärendet fortfarande. Ett år senare snart, så har vi inte tillgång till info om våra barn fullt ut. Men det rör på sig. Jag har fått ett svar att de arbetar med att utreda frågan. Samtidigt säger kommunen också att  "inget framkommit som gjort att de ändrat sin inställning". Det roliga i kråksången, eller sorgliga- är att faktiskt ingen har kunnat berätta vad motiven till den inställning man har för tillfället är. Styvföräldrar släpps inte in. Är ju ståndpunkten. Men på vilka grunder- det har jag inte fått någon förklaring till. Kanske vet de inte själva? Eller så finns det en del mindre trevliga och demokratiska värderingar någonstans i systemet...

Är psykologiguiden, där det både finns lite att läsa och frågor som styvföräldrar ställt. Något jag skulle önska att det fanns mer skrivet om, eller beforskat. Är på vilket sätt normalfördelningen och förtrycket i samhället spelar in i styvfamiljernas relationer. Det vore intressant att studera homosexuella pars styvfamiljer och heterosexuellas. Jag har en misstanke om att den över/ underordning som finns i samhället vad gäller män och kvinnor faktiskt kan spela in i hur relationerna byggs och förhandlas i en styvfamilj. Har barnen olika möjligheter beroende på om de är pappans eller mammans - och vad innebär det isåfall.

Jag får väl fortsätta speja...
eller börja forska på det själv...såsmåningom...

Att finnas eller leva? Cogito, ergo sum, Jag tänker alltså finns jag - sade Descartes. Det är förmodligen mycket sanning i det. Att finnas...vad är det då? Räcker det att jag tänker och alltså har ett rikt inre samtal och liv. Eller behövs något mer. Ni som sett I am Legend, kanske kan föreställa er. Vad händer om man är ensam. Om ingen ger en bekräftelse eller respons på det man gör, uttrycker och är. Visst finns man ändå. Hjälten i filmen arrangerade en scen av skyltdockor som han pratade med. I en annan film störtade Tom Hanks med flygplan och blev strandsatt i fyra år. Han började tillslut prata med en kokosnöt som han namngav och satte ögon på. Nu är det fiktion, dessa filmer. Men visst är det något djupt mänskligt och fundamentalt både för en människas identitet och mentala hälsa att få bekräftelse.

Jag blir bekräftad alltså finns jag i andras utrymmen...kanske är det så det är? Det mänskliga blir till mellan människor. Kärleken, är också något som finns mellan människor. Som kan växa eller krympa.

Hur blir det om ett barn inte får bekräftelse av sin förälder. På var gränser går, på hur relationen ser ut. På vad man önskar, drömmer och har för gemensamma mål. Förmodligen skulle det kännas förfärligt ensamt. Inte något bra utgångsläge för att bygga sin personlighet. Barn behöver sina föräldrar. Spegla sig i dem för att komma på vilken sorts vuxen de själva vill och inte vill bli. Det är ju som de flesta vet inte så enkelt att vi kan tänka ut en plan för våra barns uppbringelse och sedan följer deras utvecklig som en rät linje från den tanken och till det vuxna, lyckliga och välmående barnet.

I alla relationer behövs bekräftelse. Bekräftelsen relaterar individerna till varandra och definierar relationen. Ingen bekräftelse innebär att människor istället samexisterar. Inte samlever.

När en ny familj bildas ska kulturer länkas samman. Det är svårt och viktigt. Det kräver massor av bekräftelse och kommunikation. Ett exempel (som inte är taget från min verklighet, men som jag lätt kan föreställa mig) : Jag vill att barnen ställer in i diskmaskinen. En sådan kommentar kan bemötas med "jag vill inte det- jag vill göra allt sådant för mina barn". Det kan också följas av "det tycker jag också". I värsta fall kan det följas av tystnad. Därefter kan det hända att barnen väljer att göra så som den förälder som har tänkt, önskade. Det kan också hända att de väljer att inte göra det. Det kan hända att barnet säger "du är inte min mamma". Det kan hända att några av barnen ställer in, och andra inte. Det är nu det börjar brännas. Kanske kan det var olika i en familj. Kanske ska mammans barn exempelvis ställa in i diskmaskinen och pappans barn inte. Då behöver också det pratas om. Bekräftelse. Barnen kommer att undra och kommentera olikheterna. Är det olika på en sådan praktisk punkt kan man mycket väl tänka sig att det är olika på andra, mer svårdefinierade och "mjuka" områden.

Men gränserna runt dessa göranden är symbolhandlingar för annat. Allt detta kanske verkar som om det handlar om disk. Egentligen handlar det om vilken sorts vuxen föräldrarna önskar att barnen blir. Det handlar om vem som får vara förälder och till vilken förälder barnen kan höra. Det handlar också om kärleksrelationen mellan två vuxna. Finns respekt, ömsesidighet och ett samtal om vad man gemensamt vill och en ärlighet inför olikheterna. Eller finns två enskilda vuxna som i tystnad uppfostrar sina barn? Isåfall skulle jag våga säga att kärleksrelationen inte kommer att klara sig. Då är värnandet om de egna barnens ursprungskultur viktigare än bekräftelse och bildandet och upprätthållandet av relationer.

Det är sådana områden som tycks svårast i styvfamiljer. Praktiska saker. Vem gör vad och när. Varför. Vem får säga vad och till vem. Disk, städning, bemötande som att exempelvis tacka och hälsa. Sådant som syns och hörs.
Men egentligen handar det om något annat. Det handlar om realtionerna. Det handlar om bekräftelse, tvåsamhet eller en växande ensamhet. Därför blir det så svårt. Man kämpar för sin, eller sin ursprungskultrus överlevnad.

Och att någon vill överleva...är kanske inte i sig konstigt eller kriminellt....
Det fina är när man lyckas med mer än att överleva. Nämligen att leva tillsammans. Något värt att rubba på invanda cirklar och gränser för. Om det finns kärlek.

Så bygg inga inre scener där ni upprätthåller ert sätt att vara och era gränser. Om det behövs är ni per definition ändå ensamma. Så kan man visserligen också leva. Men då kanske det ska uttalas. Så ingen blir lurad. Prata, kom överens, var modiga och ärliga och lev.

Over and out...

(bilderna lånade från "arga lappen")

Det har pågått en debatt på DN debatt kring arv och lagstiftning. Vad ska man säga om det? Blod är kanske alltid tjockare än vatten, eller så kanske man kan tänka att alla tillslut ärver någon- eftersom alla har föräldrar. Alltså spelar det rent pragmatiskt ingen roll om man ärver sina biologiska föräldrar mot deras vilja. Men hur blir det? Om ett barn tagit avstånd från en förälder, kanske verkligen behandlat den fruktansvärt illa...ska den ändå ärva då? Ja, är svaret. Barnet har alltid rätt till sin laglott. En sambo, har inte rätt till någonting. Inte ens om man har gemensamma barn. Till och med om man är gifta och den avlidne har uttryckt sin önskan om "orubbat bo" i ett testamente kan det hända att man blir tvungen att lämna det gemensamma boet.

Styvbarn tycker inte alltid om sina styvföräldrar och vice versa. Ibland kan man ju hålla en putsad fasad inför sin biologiska förälder, men när den inte längre finns...finns ingen anledning att visa respekt och ta hänsyn längre, inte ens ytlig sådant. Sedan finns situationer där styv förälder och barn verkligen respekterar, håller av oc hälskar varandra. Kanske finns exempelvis en sommarstuga på styvförälderns sida där barnet varit under sin uppväxt. Inte ens om styvföräldern vill är det säkert att det blir särskilt lätt att testamentera och lämna ett likvärdigt arv till sitt styvbarn som till de bilogiska.

Det blir viktigt när man har en nybildad familj, alldeles oavsett vad man tycker. Att vara tydlig med sina önskemål i den händelse man inte överlever livet. Det är ju något vi helt säkert kan lita på att vi inte gör. Att skriva testamente är ett sätt förstås, men kanske är det viktigaste att man pratar med varandra om hur man vill ha det. Om man tänker sig tanken: vad händer om....Kanske blir det då tydligt att om man bara inte skriver eller tänker alls, så blir det jättetokigt.

I vårt fall, skulle "förloraren" vara vårt gemensamma bilogiska barn. Alla de andra barnen ärver sin biologiska förälder direkt, medan den minsta lilla får vänta tills vi båda dött. Om vi inte varit gifta skulle den ena av oss omedelbart få flytta ut ur vårt gemensamma hem om den andra dog. Med de barn som lämnats i sorg och som heller inte har någon arvsrätt till den styvförälder som varit e nså stor del av deras liv under så många år. Nu när vi är gifta, kan vi åminstone få en paus och hämta andan innan vi tvingas till något. Förutsatt att våra barn fårn tidigare förhållanden respekterar vår vilja och önskan. Det kan man förstås aldrig gardera sig mot.

Om ni flyttat in i er älskades hem till exempel, var noga med att det på papper skrivs att ni äger hälften. Om det tragiska, det värsta händer....så får ni flytta ur huset med barnen om er älskade dör och det på papperet står att den äger huset till 100%. Även om ni bott dör i 15 år och betalat alla lån och renoverat och levt tillsammans...

Tänk bara på Stieg Larssons sambo...

Svante Thorsell, advokat säger i DN debatt: För överlevande make eller sambo kan laglotten försvåra möjligheterna att bo kvar i den gemensamma bostaden. Laglotten blir här ett hinder då bröstarvinge som inte är gemensam omgående enligt gällande rätt har rätt till sin laglott. Ofta kan den överlevande parten inte klara ett övertagande utan att sälja den dyra villan eller bostadsrätten.

Som replik svarade Ulf Bergqvist och Erica Sriby

Om laglotten avskaffades, är vi övertygade att det skulle leda till ett ökat antal arvstvister. Ett barn, som blir helt arvlöst, vill naturligtvis gärna försöka få testamentet ogiltigförklarat.En cyniker kan tycka att vi arvsrättsadvokater skulle välkomna fler arvstvister, men vi ser i vårt dagliga arbete ständigt vilken smärta arvstvister innebär för alla stridande parter.

Själv skulla jag vilja anlägga en mer komplicerad vinkel på hela scenariot med arvstvister och smärta. När man förlorar någon man älskar, då gör det ont. Man sörjer. Det är helande och läkande. Men om smärtan istället beror på att man inte får det man tycker man har "rätt till", rent materiellt. Så tycker jag det är något helt annat. Det kan mycket väl hända att styvbarnet sörjer föräldern mer än det biologiska. Det styvbarnet blir dessutom utsatt för den extra smärtan i form av samhällets budskap; " du hörde ändå inte till honom/ henne" "du var bara en parantes". Snacka om smärta. Styvfamiljsmedlemmar blir  marginaliserade och diskriminerade under livet tillsammans av samhället och med hjälp av heterogenitetsnormen som råder. Det tar alltså inte slut, bara för att livet tar slut. De bilogiska barnens smärta är lagligt rättfärdigad- och därför viktigare att slå vakt om? Rättare sagt; de första barn en kvinna eller man får, äver störst rättighet till smärtan och därmed medlen?

En styvfamilj kan slitas itu på alldeles speciella sätt om någon av föräldrarna dör.
Därför, kan det vara bra att ägna det en tanke.
Det var lite dystra fredagstankar kanske...

Men tänk efter
före....ni åker till sällare marker

Vad är det man får och inte får säga till om, som styvförälder. I vardagen, i skolan, rörande det gemensamma hemmet och uppfostan av barnen. Sådana frågor brottas många styvföräldrar med. Ibland är man överens och det flyter smidigt på, andra gånger går alla på nålar och aktar sig, angelägna om att inte trampa eller snarare klampa i klaveret.

Det vuxna och civillicerade svaret är naturligtvis. De vuxna ska ta stört ansvar över hemmet och barnens uppbringelse. Det är nödvändigt att också styvförälderns gränser och regler är med och utformar det gemensamma sättet att leva, familjens kultur. Men ibland blir det inte så. Dessa saker är svåra men viktiga.

Vänd på det och tänk på en "vanlig" familj. Hur går det till. Man får ett barn, men blir inte med en gång en familj. Den stora skillnaden är kanske att man blivit föräldrar samtidigt och till samma barn. Man blir förälder av att ha barn, av att leva med barn. Ibland kommer den ena förälderns åsikter eller normer att bli tongivande och i andra sammanhang den andra. Det är en långsam och komplex process att bli föräldrer. Lika långsam och komplex som det är att uppfostra barn eller växa upp från att vara bebis- småbarn- barn- tonåring- ung vuxen- förälder....styvförälder kanske till och med.

Med detta ville jag bara tänka högt en smula. Påminna om att det som blir så känsligt och svårt i en styvfamilj kanske blir det för att det "fattas" pusselbitar- men i verkligenheten finns inga sådna. Man bygger själv sitt pussel. En bit i taget. Och ibland...så sågar man sig kanske i tummen i sin iver att få pusslet att stämma.

Så pussla på alla goa styvfamiljsmedlemmar men hjälps åt. Kom ihåg att inte dra för stora växlar. Det är inte så enkelt att andra struntar i dig och inte respekterar. Ni har bara inte vuxit ihop ännu och det kan skava. Så blir det i alla familjer. Och kom ihåg: att om någon sågar sig i fingret- blås och trösta.

Trevlig helg :)

Rekommenderar för övrigt denna roliga "pusselmakare" som man lätt använder på sin egen dator och egna bilder.
Kalles Pussel 1.0

Här är det inte mycket som händer. Jag har nu försökt framföra mina synpunkter ytterligare en gång till förvaltningschefen. Svaret går ut på ungefär att det är upp till vårdnadshavare att informera styvförälder, men att de fortfarande utreder frågan och att det finns andra kommuner som gör likadant. Kommunen har heller ingen klagomålshantering, så jag har ingenstans att vända mig med det jag tycker inte fungerar.

Såhär såg mina frågor ut:

Eftersom du inte kan berätta hur klagomålshantering handhas så lämnar jag hörmed ett klagomål till dig som ytterst ansvarig- så att du kan utreda om ni verkligen har goda rutiner vad gäller samarbete med hemmen kring barns utveckling och vardag.

Ni använder Unikum inte bara för att dokumentera utan också kommunicera. Det kan mycket väl hända att jag är på tjänsteresa en vecka utan internet, i dessa fall kan jag alltså inte informera. Det är dessutom så i en familj där föräldrar samarbetar att man kompletterar varandra. Någon är bra på att kolla bedömningarna, en annan på att hålla koll på tider och händelser. Det en kommun gör med ert förfarande är att ni i förlängningen underkänner en familjs konstellation och önskan att samarbeta med skolan. I vardagen försvårar ni för föräldrarna att tillsammans vara ett gott stöd för de gemensamma barnen. Ni utestänger styvföräldrar och ändå är styvfamiljsformen kanske den vanligaste i dessa dagar.

Skolan tycker ju själv att det är mycket som ska dokumenteras och kommuniceras. Så mycket att ni behöver ett datasystem för att hålla koll på allt och bevara det. Det är inte möjligt att ge mer än en ytlig skrapning av det som rör barnen om man ska berätta om allt verbalt. Därför är det bättre att alla föräldrar själva kan läsa. Som exempel kan nämnas att ett av våra barn har flera gånger tagit upp något som stått i Unikum om skolarbetet och velat få styvförälderns uppfattning och stöd. Vi fick då svara att skolan inte delar info med denna förälder, vilket förvånade barnet i fråga. För honom är styvföräldern en förälder. Det går inte att redogöra för alla planer och dokumentationer kring barnen i alla ämnen och tro att styvföräldern ska komma ihåg alla detaljer!

Direkta frågor jag har är: tycker skolkommunen inte att en styvföräldern ska ha mer än ytlig info om familjens barns lärande, utveckling och vardag och varför i så fall? Vad har ni för motiv till att utestänga styvföräldrar mot vårdnadshavares uttryckliga vilja? På vilket sätt kan ni ge föräldrar information om barnens utveckling och vardag?

Nu har kommunen två veckor på sig att svara enligt förvaltningslagen. Sedan låter jag skolinspektionen ta över. Det finns många styvbarn i Sverige som har intresserade föräldrar av olika slag. Ska de få vara ett stöd eller inte?

Vi har försökt få information till alla familjens föräldrar från skolan en hel termin nu. Samtalen inom kommunen har förts nivå uppåt hela tiden. Detta resulterade till sist i ett förvaltningsbeslut. Bara vårdnadshavare släpps in i det digitala kommunikations/ dokumentationssystemet! Just nu finns inget annat att göra än att be om att få allt på papper nästa termin och mail i de fall då det brådskar. Jag kommer att begära ett möte med förvaltningschefen. Uppriktigt sagt så verkar det som om väldigt få förstår problematiken om de inte får tillfälle att prata igenom det.

Att vara en styv/ bonusfamilj är en tillgång och lika fantastiskt och utmanande som att vara kärnfamilj. Vi är ingen parantes, inte ett undantag, inget tillfälligt. Vi är en familj!

Så...återigen, fortsättning följer. De som inte tror att jag har gott tålamod kan ju börja omvärdera det nu ;)

Jag vill tipsa er om ett event som ska gå av stapeln. Lyckliga Styvfamiljer heter det. Jag är intresserad av att åka. Tänk om det fanns liknande forum som hette "Lyckliga familjen". Många familjer behöver råd, stöd och uppmuntran. Inte bara styvfamiljerna.

Ha det gott!

Tålamod, tålamod...Jag blir så trött ibland. Sedan påminner jag mig om att det aldrig någonstans finns underhållsfria relationer. Inte ens i en kärnfamilj. Kanske är det fantasin om kärnfamiljens beständighet och därmed tron på att relationer inte behöver omsorg- som gör att styvfamiljerna är så många. Man måste bry sig om människor, prata om vad som är och inte är, vad man vill och inte vill, vad man menar och inte menar. Visserligen blir samtalen ibland om andra saker i en styvfamilj. Den ena föräldern känner sig till exempel oftare överkörd och utelämnad, till och med som en främling i sitt eget hem. Barnen kan undra om de är inräknade och vad som gäller. Det är då man behöver se varandra i ögonen (sigsjälv också för den delen) och ta reda på vad det handlar om. Ibland tycker man bara olika, ibland krockar familjekulturer, ibland har man glömt bort att det inte är en familj det handlar om. Utan en människa.

Jag ser dig
Jag hör dig och lyssnar också!
Jag respekterar dig

Nu har jag fått svar. Skolledningen på skolan svarar att man fattat ett beslut på förvaltningsnivå om att utestänga styvföräldrar. Så nu känner jag mig lite ledsen och uppgiven.

Det innebär att lärarna måste vara noga med att alltid maila - när information om bad, utflykter, konserter, friluftsdagar går ut. Inför och efter utvecklingssamtal måste de skriva ut på papper eller scanna in och maila.

Jag har nu ställt frågan- vad är motivet till att utestänga en bonusförälder? Det måste ju finnas ett argument för varför man inte tycker det är viktigt att denna vuxna ska vara delaktig i barnens utveckling.
Vi vet om en styvförälder i kommunen som fått Unikum inloggning....I det fallet är den biologiska pappan död. Är det vad som krävs? - är det homogenitets / mamma + pappa normen som är bakgrunden till beslutet?  Det ska vara en av varje...Min man har levt med mina barn sedan fem år. För den yngste innebär det att han haft sin styvpappa mer än halva sitt liv. Sedan säger kommunen att han inte är "legitim"...

Ja, jag blir både sårad och ledsen...

Tiden går. Alla föräldrar i familjen har fortfarande inte tillgång till den information som skolan skickar ut. För att kort sammanfatta så har skolan bestämt sig för att föra ut all info via Unikum, ett dokumentatinssystem de använder. Eftersom styvpappan i familjen också är rektor kan han inte dela med sig av sitt lösenord så att jag ser vad som händer med äldsta sonen. För då skulle han släppa på skretessen för hela området han arbetar i och det går inte för sig. Dessutom tycker jag inte man ska dela lösenord med varandra även om man kan. Varje person borde kunna få en användare. De yngre två pojkarna går på en annan skola och där ställer sig skolledningen förstående till problemet. Klart att alla vuxna i familjen behöver få info om lediga dagar, läxor, prov, utflykter och annat...

Unikum som verktyg tillåter att man lägger in den man vill. Det är rektor som beslutar om vem som ska släppas in. I vårt fall är alla vårdnadshavare rörande eniga om att vi vill att alla föräldrar i familjen ska få info. Tänk själva om en av oss reser- och den som är hemma inte nås av viktig information om barnet. Förutom att vi alla är intresserade och vill kunna stödja våra barn i deras lärade och vardag.

Vi har alltså nu efter en termin skcikat en formell ansökan till skolorna, med vårdnadshavarnas underskrifter om att få behörighet för styvföräldern. Vi har fått svaret av äldsta pojkens skola att "de inte släpper in styvföräldrar, det har beslutats på högre ort"....jahaja....Vi får se vad de yngre pojkarnas skola svarar.

Så länge tänker jag se till att fråga någon skoljurist. Det verkar inte rimligt att skolan bestämmer vem som ska få information om barnen emot vårdnadshavarnas vilja. Det mesta de sänder ut är dessutom offentliga handlingar.

Det som händer nu är en sak: om JAG i egenskap av styvmamma ska få info om min styvsons vardag- så får jag helt enkelt begära ut alla handlingar- i enighet med offentlighetsprincipen. Det blir mer pappersarbete för dem. Men då är jag åtminstone med på "tåget"

Fortsättning följer....
Må solen gå upp över väderkvarnarna som bara slåss och slåss snart....!

Såhär kan en planering se ut. I verkligheten står det förstås de vuxnas namn och inte "etiketter". Det fiungerar för oss. Barnen har var sin egen kolumn, så man kan föra in deras aktiviteter. Föräldrarna likaså, av samma skäl. Barnen kan om de vill alltså hålla koll på vad syskon och föräldrar är och ibland gör. Det blir lätt att föreslå byten. I detta fall finns "bara" fyra barn i familjen.