familjeplanering

Det är kallt ute, men varmt inne. Min familj har det bra. Jag har det bra. Kan man önska sig mer? Jag tror inte det. Frågan är vad "bra" innebär. Det kan ju vara så olika saker för olika människor. För den yngsta var det idag att få sovmorgon med sin mamma innan jag började jobba. Sitta under en filt en kvart och mysa. För min äldsta son är det att få vara hemma och rå sigsjälv när han är sjuk, hemma hos sin pappa. Han är bara lite förkyld och jag kommer att bjuda på hamburgare till lunch eftersom jag jobbar hemifrån idag, förkyld som jag är jag med.

Det gäller att komma ihåg att relationer sköter man inte i grupp. Gruppdynamik är viktig, men familjens mående är aldrig bättre än individernas. Det gamla slitna liknelsen med kedjans svagaste länk är inte så tokig. Hela kedjan kan brista om någon länk är ovanligt "svag". Men med svag menar jag inte att en människa är svag. Utan kanske mer att något av relationerna i familjen inte fungerar. OM mamma och pappa bara bråkar- kommer de troligtvis att gå skilda vägar tillslut. Om ett av barnen ständigt avvisar och negligerar eller beter sig illa mot en förälder - kommer den relationen tillslut att brista om den inte sköts om. Det kommer att påverka alla andra relationer i familjen. Om en styvförälder inte respekterar och har omsorg om sina styvbarn kommer den relationen att ta stryk...Det finns lika många varianter av relationer som människor. Eller fler. Men en relation måste skötas på individnivå. För att komplicera det ytterligare, så kan det mycket väl vara så att man egentligen är besviken på sin partner och tar ut det på sina barn, eller att man är besviken på sin förälder som inte verkar "bry sig" eller valt "de andra"...detta får kanske också affirmation hos den andra biologiska föräldern. Då måste förstås föräldern försöka reparera relationen till sitt barn, sköta om den. Men om barnet vägrar hjäpa till, kommer det att bli svårt. En sådan händelseutveckling kan leda till Parental Alienation Syndrome. Här kan ni läsa om symtomen och här om riskbeteenden för PAS. Det är mycket skadligt för barnet. Det värsta är att den sårade  föräldern som framkallar detta hos barnet förmodligen är helt övertygad om att den bara är intresserad av barnets bästa och vill veta hur barnet har det....

Man ser många gånger i olika forum att människor säger "det är de vuxna som har ansvaret, för de har valt." Jag tycker nog det är betydligt mer komplicerat än så. Det är att förenkla för mycket. De vuxna har ett annat handlingsutrymme i sina liv. Det är sant. Men barn har också makt och ansvar över en familj. Det gäller att sköta om familjen. Hjälpas åt. Genom att bry sig om varje person i den. Det gäller alla i en familj.

För mig: Är det så skönt att vi och barnens pappa bor nära varandra och att det fungerar så bra mellan de två familjer. Vårt stora intresse och vår omsorg är fullständigt delad- vi vill våra barns bästa. Tänk om det fick vara så enkelt för alla. Det innebär att vi kan utmana varandra också och säga ifrån, för våra barns skull. Det innebär inte att vi jämt är överens och vänner. Men hos båda familjerna finns respekt för den andra, att dessa två familjer lever två helt olika liv och att vi inte kan veta vad den andra familjen behöver och har gjort för nödvändiga prioriteringar.

Det är helt klart en balansgång. Men med respekt och ett fokus på det som man kan enas kring och på barnens bästa tror jag det går. Kan man inte prata med varandra, så kanske man kan maila. Står man inte ut med att få sms i tid och otid för att man itne kan prata, så kanske man får berätta det och förhandla fram hur kommunikationen som är nödvändig ska ske. Kanske ett samtal en gång i veckan, där man bestämmer i förväg vad man kan prata om och inte.

Det tar förstås ett tag innan sårade känslor och chock går över. Men det går över. Förutsatt att man inte hjälper varandra att hålla såren öppna.

Respekt och omtanke.
Önskar jag att ni får och ger.

Ha en bra dag.