Vi har haft det längsta sommarlovet sedan någon gång på 50 talet. Barnen är på sin andra vecka nu. Ena sonen har börjat högstadiet. Den andres klasslärare har drabbats av livet och måste vara hemma. En så godhjärtad, tydlig och klok lärare som jag är tacksam över att ha fått ha runt mitt barn.
Men hem kommer ingen infomration. Ingen inbjudan till föräldramöte, ingen info om lärarens situation, ingen info om vilka lärare barnen har denna termin, om någon särskilt ska se dessa första veckor (som är så vanligt) och var jag ska vända mig i olika frågor. Jag är helt utestängd från skolan. Varför? För att jag inte använder mig av deras digitala system Unikum. Men, säger de "vi har rutiner, vi är särksilt mån om att föräldrar osm kanske inte har råd att ha dator eller av andra anledningar inte kan använda Unikum får information". Denna feta lögn trodde Skolinspektionen på. Eller, om jag höjer blicken tänker jag istället: såhär ser samhällets norm ut. Vi bryter mot den, vi som lever i styvfamilj. Det är icke önskvärt och bör icke uppmuntras.
Vilket lämnar oss där vi är. Barn som börjar skolan, ingen kommunikation från skolan. Jag känner starkt med alla de familjer i vårt land som saknar resurser på olika sätt. De som redan är i marginalen, de som mer än alla andra behöver bli inkluderade och bemötta likvärdigt.
För som skolchefen sade: jag har ju VALT att inte använda Unikum.
Ekande i det hon säger hör jag andra otäckheter...
Om man har valt att vara fattig, ha en funktionsnedsättning, skaffa barn tillsammans med ett annat par, bli utförsäkrad eller gifta om sig. Då får man faktiskt- skylla sig själv. Alla har ju rätten att välja ett gott liv.
Det som ger mig hopp är mitt i detta faktiskt FI:s politik. De verkar för att samhället ska betrakta föräldrarollen ut ett mer socialt perspektiv. Att omsorgen och livet tillsammans med ett barn också räknas. I min frustration mailade jag Gudrun Schyman, och hon svarade. Hon till och med lyssnade.
Det finns hopp. Även om vi haft ett lika långt sommarlov som på 50 talet, så är det inte 50 talets familjepolitik och normsystem som råder längre, iallafall inte överallt.
Familjeplaneringen är som vanligt färdigställd. Alla vet var alla ska vara. Sommaren ligger framför oss. Inombords råder förväntan. De äldre barnens lov har börjat och vår lilla häxprinsessa till femåring gör sin sista vecka någonsin på förskolan. Den bästa i världen. Jag inser att jag snart inte har något litet barn längre hon gör sig redo för att bli skolbarn och har redan bestämt vem honska gifta sig med. Hon har också bestämt att han får vara hemma med bebisen eftersom hon ska arbeta som ambulanstjej.
Vi har tjuvstartat sommaren med att njuta i sommarstugan, geocachat och gömt nya sådana. Geocahcing är en superrolig underhållning som alla som har en smartphone med GPS kan ägna sig åt. Vi har gjort en alldeles egen bana som är till för våra barn och gäster. Några cacher kommer att vara offentliga också. Här är lillan på väg att söka efter värdsträdet.Alla som vill prova något som man kan göra med en hel familj, passar alla åldrar gå in på Geocachings hemsida och läs mer.
Jag behöver verkligen ledigheten efter en längre period av Vabbande som gjort att jag inte hunnit med mitt doktorerande. Nåväl ,dagarna finns ju kvar. Men alla deadlines....jag antar att det blir till att jobba några av semesterdagarna. Bara för att få lugn inombords så att säga.
Styrelsearbetet för föreningen Styvmorsviolen har kommit igång och det känns inspirerande och bra. Normen i samhället behöver påverkas. Ni som följt mig vet att vår familj fått känna på det på ett alldeles särskilt sätt. Vår kommun har nu bestämt att stryka alla som inte är vårdnadshavare ur sitt system för kommunikation och dokumentation. Oavsett om det finns särskilda skäl som gjort att en styvförälder eller annan viktig vuxen släpps in. Var tog barnets bästa vägen? Var tog hela läroplanen vägen? Vad hände med samarbetet med hemmet? Det känns mest sorgligt och okunnigt.
Det behövs ett upprop för familjeform som diskrimingeringsgrund!
Synpunkter på barns situation och diskrimineringsgrunderna till DO (och utbildningsdepartementet i en liknande version).
Jag vill lämna synpunkter, som jag tror är viktiga angående de diskrimineringsgrunder som finns och då särskilt med barnens situation i åtanke. Det är många barn som lever i familjekonstellationer som inte är kärnfamiljer. Styvfamiljsformen är kanske den vanligaste familjeformen som skiljer sig från kärnfamiljen. År 2010 var det exempelvis 50 000 barn som var med om att deras föräldrar skilde sig. Även om det många gånger finns problem mellan föräldrar, särskilt när de är nyskilda så vill många samarbeta runt barnen och gör också det. De flesta föräldrar vill sina barns bästa och även om man inte kommer överens så strävar man efter att vara en god föräldraenhet tillsammans. Familjer kan dessutom se ut på många andra sätt. Det kan vara ensamstående föräldrar med barn eller s k regnbågsfamiljer, bland annat. Alla dessa familjeformer kan benämnas stjärnfamiljer. Säkert finns flera konstellationer som jag utelämnat.
Det händer att barn som lever i dessa familjer blir diskriminerade, men inte utifrån någon av de diskrimineringsgrunder som råder för tillfället. Det går inte att hävda att det är barnets ålder som gör att deras synpunkter inte inhämtas och intresset för och kunskaperna om deras livssituation brister, när det sker i dessa sammanhang. Det går heller inte att betrakta barnets problem utifrån att föräldrarna lever i ett samkönat förhållande. Visserligen kan en person bli diskriminerad på grunden sexuell läggning, men jag antar att det inte utsträcker sig till denne persons familjemedlemmar. Vissa ensamstående föräldrar upplever ibland att deras barns situation inte alltid respekteras och förstås. I alla dessa exempel blir barnet bemött utifrån heterogenitets- och kärnfamiljsnormen. För barnet som lever i Stjärnfamilj finns ingen diskrimineringsgrund till skydd mot samhällets diskriminerande bemötande. Detta är särskilt allvarligt eftersom ett barn är beroende av och ofta definierar sig själva utifrån sina föräldrar. Barnets nära relationer i familjen är viktiga för barnet och när dessa inte respekteras och kanske till och med förringas påverkar det barnet negativt. Både på grund av helt praktiska besvär och de socioemotionella risker som skapas när barnets livssituation inte beaktas i sammanhang där barnet påverkas. Arenor där detta kan vara särskilt negativt och kanske till och med riskabelt är framförallt de samhälleliga funktionerna vård, skola och omsorg.
Konkreta exempel från skolsektorn:
Vi har sedan några år tillbaka en ny skollag. I denna skollag har ”hemmet” som enhet tonats ner och istället står där vårdnadshavare, då det gäller information om barnen. I portalparagrafen står däremot att skolan ska genomföra sitt uppdrag i nära samarbete med hemmet. Det står också att barn ska få lämna sin åsikt i frågor som är viktiga för dem, utifrån mognad och ålder. Samma sak står i föräldrabalken och barnkonventionen.
I läroplanen står på flera ställen att skolan ska samarbete med hemmet, har ett ansvar för att samverkan sker på ett bra sätt och att hänsyn tas till barnets situation och barnets behov tillgodoses. Hemmet är viktigt för att barnets lärande och utveckling ska få de bästa förutsättningarna. Det som händer i dessa dagar är att skolor är rädda för att göra fel, samtidigt som det finns fördomar kring styvföräldrar och stjärnfamiljer. Normen är kärnfamiljen. Detta gör att kommuner diskriminerar barn som lever i styvfamilj. Man saknar kunskap om deras situation och man bemöter dem utifrån ett konflikttänkande kring föräldrarna.
Med stöd av formuleringen i skollagen, där vårdnadshavaren är mottagare av information, utesluts viktiga resurser för barnet. Föräldrar som inte är vårdnadshavare men lever med och uppfostrar barnet utestängs från digitala system för kommunikation och dokumentation av lärandet och utvecklingen. Detta sker även om båda vårdnadshavarna vill och intygar att de vill att styvförälder släpps in för att det är i barnets bästa intresse, samt om barnen själva vill att styvförälder släpps in. Självklart kan det vara annorlunda att växa upp som barn i en stjärnfamilj. Barnet har växelvis boende till exempel. De vuxna som får en adekvat information från skolan blir en starkare föräldraenhet tillsammans, som hjälper barnet med kontinuitet. Detta gäller förmodligen också i en del tvistsituationer. Vuxna runt barnet kan vilja vara ett stöd för barnet även om de föredrar att inte samtala direkt med varandra. Att de då ges samma information från skolan är centralt. Det handlar i botten om att skolan följer sitt uppdrag att lära känna varje barns situation och omständigheter och agerar utifrån dessa.
Formuleringarna om ”hemmet” i läroplaner tycks alltså användas som synonymt med vårdnadshavare. Jag har själv erfarenhet av att mina barn diskrimineras på grund av familjebildning. Ärendet har prövats hos Skolinspektionen, men de ger kommunen rätt. Skolan behöver bara informera vårdnadshavare. Min upplevelse är att jag som vårdnadshavare förhindras att utöva mitt ansvar enligt Föräldrabalken att se till mina barns bästa. Med stöd i det beslut som Skolinspektionen fattat har vår skolkommun just beslutat sig för att rensa bort alla som inte är vårdnadshavare från systemet för kommunikation och information om barnens lärande. Skolchefen uppger dessutom att det är så här i alla andra kommuner hon stött på. Alltså pågår detta på fler håll i landet.
Detta gör mig upprörd då jag ser en potentiell risk i att det finns situationer där en vårdnadshavare av olika skäl (kanske funktionsnedsättning eller sjukdom) inte kan tillgodogöra sig den skriftliga information som skolan sänder ut i det digitala systemet för kommunikation och information. Men där samtidigt skolan plockar bort den förälder som kan vara ett stöd i detta avseende, för vårdnadshavaren och barnet. Även om föräldern här omfattas av diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning är det högst osäkert om man kan säga att barnet blir diskriminerat på något sätt.
En annan situation är där diskrimineringsgrunden ”sexuell läggning” omfattar föräldern men inte skyddar barnet. I dessa situationer kan ett barn diskrimineras på grund av att dess förälder lever i en annan typ av relation än kärnfamiljens mamma-pappa-barn. I vår kommun, säger man exempelvis uttalat att man inte kommer att kommunicera med andra än de två vårdnadshavarna. Detta innebär att vill om två mammor som lever tillsammans och två pappar som lever tillsammans har ett barn tillsammans, så kommer kommunen bara att kommunicera med den ena föräldern i varje hem, med vårdnadshavaren. Detta är olyckligt. Som bekant har föräldrar ofta arbeten och reser eller är borta ibland, då är det för barnet viktigt att den förälder som är hemma har den information som behövs från skolan.
Avslutningsvis
Det skulle behövas en diskrimineringsgrund som hette ”familjebildning”. Det verkar som om barn som lever i en Stjärnfamilj inte har något utrymme att bli bemötta utifrån vad barnets behov består i. Detta kan vara ett uttryck för diskriminering. Jag ser exemplen ovan som tydliga situationer som innebär diskriminering av föräldrar kring barnet, som inte är vårdnadshavare och därmed också som en diskriminering av barnen i dessa familjer – men utan någon diskrimineringsgrund att peka på.
Vad gäller skolan har jag svårt att tänka mig att det fina uppdraget i läroplanen att samarbeta med hemmen samt portalparagrafen i skollagen som säger detsamma, kan åsidosättas på detta sätt. Att det var vad man tänkte sig med formuleringen av att information ska lämnas till vårdnadshavare. Jag ser vikten av att göra skillnad på vårdnadshavare, som har skyldigheter enligt föräldrabalken och en annan förälder som kan vara en styvförälder. Men jag tror inte detta uteslutande och försvårande av familjens arbete med att uppfostra och stödja sina barn någonsin var avsikten. Så används tyvärr skollagen idag, den tolkas så av både Skolinspektion och kommuner.
Solen skiner, småfåglarna börjar kvittra. Jag får nästan vårkänslor. Varje år när ljuset kommer åter blir jag lika förvånad över hur mörkt det måste ha varit. Medan det är mörkt, tycks jag däremot njuta av det. Att vara i nuet och uppskatta det som är, vilken livets konstart! Det är mycket att tänka på och förhålla sig till både sådant som hänt och sådant som kommer. Men sådan är ju jag. Jag gillar att fundera och se frågor från olika håll. Därför log jag igenkännande smyg när en av sönerna lånade en bok som heter Filosofernas svar på de stora frågorna.
Nåväl, idag och ikväll ska jag svara på en del både stora och små frågor.
Stora frågor:
Svara på kommunens svar till skolverket
Skriva på ett abstract inför en konferens
Söka pengar till samma konferens
Se till mina fantastiska stiudenter på den digitala plattformen
Förhandla om vems tur det är att få mysa och läsa godnattsaga
Små frågor:
Vad ska vi äta till middag
Vilket tid ska jag träna
Åt vilket håll ska jag ligga i soffan då jag ser på Once upon a time, Allt faller och Person of interest.
Tänka ut en god middag till imorgon då två av våra pojkar kommer.
Tillåter lite spanande och funderande. Till veckan är det bara vi i lillfamiljen. Tre personer. Nästan ensamma blir vi då våra tre pojkar är i sina andra hem. Jag undrade lite busigt sådär "hur ska vi klara oss denhär veckan då, helt utan pojkarna?". Snabbt kommer ett svar från lillans rum "det går bra, ni har ju mig!". Ja tack och lov för henne. Hon som binder ihop oss och gör oss släkt både emotionellt och genetiskt kors och tvärs. Vårt älskade klisterbarn. Ännu ett ord, som funnits tillfälligt i Wikipedia men tagits bort. Precis som Stjärnfamilj. Detdär pratet om den biologiska klockan är säkert sant, men man får barn av många olika anledningar. Man kanske vill försöka hålla ihop eller komma närmre varandra, man kanske vill se sina egna och den älskades sociala och/ eller genetiska arv föras samman...eller så kanske det bara hände och man vet inte riktigt varför eller med vem. En sak som är säker är att de förbinder människor. På det ena eller andra sättet. Medvetet och omedvetet.
Med ett barn skapas biologiska band. Jag kommer ihåg min gamla biologilärare på gymnasiet som tjatade på om att vi borde "tänka oss för vem vi gifter oss med bilologiskt". Jag tänkte nog emellanåt att han inte lät riktigt klok och blev misstänksam på vad han egentligen pratade om. Var det rasistiskt, eller tyckte han inte att människor med medfödda sjukdomar eller svagheter borde finnas? Men med åren har jag kommit att kunna förstå lite av vad han (kanske) menade. Vi hör ju faktiskt samman biologiskt med minst två personer, de utgör våra genetiska rötter. Alla har en biologisk mamma och pappa. Annars blir vi inte till. Forskare i Australien har visserligen kommit på tekniken att få två ägg att befrukta varandra. Men jag känner mig ytterst tveksam till det goda med att faktiskt fortplanta sig så, eller med hjälp av kloning. Jag förstår givetvis att det är två helt olika processer...men... Don´t mess with mother nature, you do not know how it will make her feel.... lixom. Det är hursomhellst en stark drivkraft att ta reda på varifrån man kommer. Att få se drag hos sigsjälv i släktingar. Nyligen har förresten Spårlöststartat igen på tv4.
Socialt skapar barnet också släktskap. Jag har vid olika tillfällen lärt känna eller mött adoptivföräldrar och deras barn och då slagits av hur oerhört lika de är. Minspel, sättet att röra sig, uttryck och personlighet. Självklart är barn lika sina föräldrar och syskon, även om inga direkta gentiska band finns. Både utseendemässigt och socialt.
Våra förfäder och barn ger oss också sammanhörighet med resten av världen. Om man tror på idén om The six degrees of separation, eller bara väljer delar ur den så inser man snabbt att vi inte bara hör samman med personer i vår familj eller släkt genom våra barn och förfäder. Vi hör dessutom samman med människorna i resten av världen. Människor är sig lika överallt. Mer lika än olika skulle jag vilja säga. De har samma gundläggande behov och känsloregister. Med vårt lilla klisterbarns hjälp hör vi samman mer i familjen än om hon inte fanns. Men genom att vi är en stor 8-personers-familj där individerna har olika ursprung hör vi kanske dessutom mer samman med resten av världen än vad individerna i den lilla kärnfamiljen gör.
Barnen binder oss dessutom till framtiden. Till allt det som kommer och ska bli. De är kanske inte framtiden, men hur framtiden kommer att se ut, påverkas i hög grad av hur våra barn lär sig förhålla sig till världen och människorna i den. Det är kanske nog så svårt ändå att uppfostra ett barn. Men när man tar med indianernas tanke om the seventh generation, får det helt andra konsekvenser. Det handlar om mer än att skapa starka individer som kan få ett bra jobb, vara empatiska och källsortera ordentligt.
Vad betyder då allt detta? Kanske bara att det finns mycket att fundera på och att de små frågorna i en stjänrfamilj samtidigt är frågor som i förlängingen får betydelse för världen. Så låt oss möta varandra med respekt, intresse och öppenhet. Med närvaro i nuet skapas och blicken mot vår gemensamma horisont.
Fast eländigt också. Det finns situationer i landet där barns behov sätts åt sidan för att man vill upprätthålla ett underhållsfritt system för kommunikation och dokumentation i skolkommuner. Byråkrati på bekostnad av barnen. Detta blir särskilt märkligt med tanke på att skolan är en verksamhet som genom historien varit bra på att samarbeta med hemmen. Barnet behöver hjälp med det ena och andra, av föräldrarna. Barn vill inte alltid göra läxor, berättar inte alltid allt hemma och förstår framförallt kanske inte sammanhanget i allt som sker utan behöver guidning av en vuxen. Där skolan lämnar tar hemmet vid. Barnet som påbörjat sin vandring på livets väg ska inte göra det ensam.
För oss har det varit så att vi drabbats av att det system som skulle bidra till ökad insyn, delaktighet och inflytande istället begränsat, försvårat och stängt ute. Skolan som förr varit så bra på att kommunicera med oss härhemma har inskränkt detta betydligt och faktiskt nästan tvärslutat vad gäller barnens bonuspappas del. Det kom igång igen efter påminnelser från vår sida. För de har börjat med ett nytt digitalt system. Då plötsligt, räknas inte barnens bonuspappa. Jag behandlas som en singelmamma som ska ta ansvar för att förmedla till "andra vuxna" det jag anser vara viktigt. Själv skulle jag gärna vilja dela föräldraansvaret med barnens andra vårdnadshavare och utmärkta bonuspappa. Precis som vi gjort under fem år tidigare.
Människor har hört av sig och berättat. Jag har under veckorna som gått hört flera exempel på situationer där barnet förlorar. Ett barn bodde en längre period hos far eller morföräldrar. Under denna tid kunde inte skolan släppa in de som hade omsorgen och den tillfälliga vårdnaden om barnet så att de kunde få information om ledigheter, mellanmål, utflykter, läxdagar, hur det gått i skolan.
Det finns fler styvfamiljer som vår, där vårdnadshavarna skulle vilja att bonusföräldrar blir insläppta.
Det finns givetvis också styvfamiljer där det inte är aktuellt av olika skäl. Men det är inte dessa som är i fråga nu. Utan de som behöver och vill det, för barnets bästa.
För mig är det ganska enkelt. Skolan ska samarbeta med hemmet, familjen, föräldrarna och vårdnadshavarna. Det står så i skollagen och läroplanen. Men vad är det som gör att det frångås? Och varför får det ske? Kanske bara för att det är för svårt för den vanliga medborgaren att göra sig förstådd och diskutera frågan. Eftersom de som bestämmer själva inte är klara över bakgrunden till sina val, vilken prioritering de gjort och på vilka grunder. Jag menar: NÄR i hela friden kan en skolverksamhet välja bort läroplanen. Ingen gång är givetvis svaret.
Men vad beror denna röra på? Vad ligger i vågskålarna. Jag tänker att det förvirringen kan bero på att det är flera regelverk som är aktiva samtidigt. Under dessa veckor och i intressanta samtal med människor som både förstår men också inte förstår har jag lärt mig otroligt mycket.
Vanligt för de som är tveksamma är att de tänker sig ett worst case scenario. Tänk om barnet inte godkänner sin mammas nya kille som förälder. Tänk om barnet känner sig kränkt. Jag som är en ivrig förespråkare av barns rättigheter tänker här på följande sätt. Jag kan förstå vad frågan kommer ifrån. Men om vi börjar från början...
Jag tror en bakgrund till förvirringen är att det är flera olika lagar som är inblandade av olika skäl.
Föräldrabalken är alltid närvarande då vi har att göra med barn och föräldrar. Denna kan inte frångås.
Skollagen är det som reglerar skolans göranden och ansvar. Denna kan inte frångås.
Socialtjänstlagen beskriver vad skolan ska göra om de är oroliga för att ett barn far illa. Detta kan INTE frångås.
Diskrimineringslagen visar på diskrimineringsgrunderna som gäller. Dessa får inte frångås.
Personuppgiftslagen är inblandad då vi har med digitala system och publicering av personuppgifter att göra. Denna kan frångås om de som är juridiskt ansvariga för barnet ger sitt medgivande.
Jag exemplifierar med några case, där barnet inte vill att styvföräldern släpps in:
Vad händer...OM en kvinna träffar en riktig psykopat och han kontrollerar både henne och familjen. För det första skulle den andra vårdnadshavaren troligen motsätta sig att den nya partnern fick alla kommunikation för barnet från skolan. För det andra har skolan ett strikt ansvar att anmäla oro för att barn far illa. Det är en paragraf i socialtjänstlagen som är mycket viktig. Om skolan exempelvis känner att en vårdnadshavare inte klarar av sitt ansvar ska de anmäla det. Men till den dag vårdnadshavaren visar sig vara olämplig så är den faktiskt lämplig. Det finns inget annat sätt.
Ett annat scenario är ett barn med en funktionsnedsättning av typen svårt utagerande ADHD. Där det är mycket, mycket viktigt att familjen och hemmet får samma information om vad som sker på skolan. För att kunna ge barnet stöd hemma. Här är förutom det som står i skollagen om samarbete diskrimineringslagen aktiv. En av diskrimineringsgrunderna är funktionsnedsättning. Att inte få sina behov tillgodosedda är en kränkning. Det är ganska troligt att vårdnadshavarnas vilja är att den nya partnern har insyn, även om ingen av parterna betraktar denna som förälder.
Ytterligare ett exempel kan vara tonåringen på glid som inte vill bli kontrollerad, men där det är oerhärt viktigt att alla vuxna goda krafter runt honom/ henne sluter upp. OM där finns en styvförälder kanske ungdomen inte vill att denna ska ha insyn. Men det kan mycket väl vara vårdnadshavarnas vilja att så sker, även om ingen av parterna betraktar denna som förälder.
Till syvende och sist är det alltså vårdnadshavaren som bestämmer vad som är bäst för sitt barn. Inte samhället, inte skolan och inte styvföräldern. Om barnen själva avgjorde vad som var deras bästa i alla lägen, skulle ingen vårdnadshavare behövas. Men så är det inte. Vårdnadshavaren behövs för att hjälpa barnet på rätt väg i livet. En klok vårdnadshavare och förälder lyssnar givetvis också in sitt barn och respekterar och tar hänsyn till dess åsikter. Men det är vårdnadshavarens ansvar att avgöra vad "det bästa" är. Så är fallet ända tills vårdnadshavaren avbördas detta ansvar. Däremot är det ganska troligt att en styvförälder kan vara en resurs. En väldigt viktig sådan.
Jag avslutar denna spaning över morgonkaffet med en enkel fråga.
Visst är det viktigaste att vi hjälper varje barn att växa, känna stolthet, trygghet och få möjlighet att lära så mycket det förmår. Varje barn?
Visst är det intressant att då det kommer till att samhället ska betala ut pengar, för att en familj ska ha försörjning. Då finns ett ställningstagande kring vad en styvförälder kan och får och vad som skiljer det från en vårdnadshavare.
"Du kan vara hemma för vårda pojkvännens dotter förutsatt att ni bor tillsammans. Enligt reglerna för tillfällig föräldrapenning jämställs du med en familjehemsförälder, adoptivföräldrar eller en annan person som har den rättsliga vårdnaden om ett barn."
"Däremot kan du inte företräda flickan i en roll som vårdnadshavare. Du kan alltså inte vara hennes legala företrädare när viktiga och och ingripande beslut ska fattas, till exempel när det gäller skolgång och sjukvård. Du kan utgöra ett stöd för pappan i dessa sammanhang, men får inte agera i hans ställe. "
Det är förenligt med vad som står i föräldrabalk, skollag, läroplan och barnkonvention. Vilket känns bra.
Försäkringskassan har också information om sådant som kan vara bra att tänka på om föräldrar skiljer sig. Men någon länk om vad som kan vara bra att tänka på om man börjar leva med någon som redan har barn, finns inte. Vilket är synd. Å ena sidan finns en mängd "skiljsmässo och styvfamiljsböcker" av olika slag, ofta skrivna utifrån egna upplevelser och kusnkaper. Det är väldigt berikande att lära av andras process. Å andra sidan finns det frågor kring juridik, rättigheter och skyldigheter i samhället som kanske bättre kunde belysas av kunniga inom olika områden. Exempelvis, skola, försäkringskassa, socialtjänst, hälso och sjukvård mm.
Stjärnfamiljsformen är inte särskilt ny. Om myndigheter och tjänstemän som finns till för barn fick tänka igenom och hade en gemensam tolkning och användining av begrepp och styrdokument i den verksamhet de ansvarar för, är jag övertygad om att livet skulle bli lättare för många. Både de tjänstemän som nu istället får stå med en subjektiv och ganska personlig bedömning i sin myndighetsutövning samt de barn och föräldrar som lever i stjärnfamilj. För att familjernas arbete med att lägga ett familjepussel underlättas och för att tjänstemän i onödan inte ska diskriminera utan istället bli kompetenta att möta även familjemedlemmar vars konstruktion inte ser ut som kärnfamiljen.
Igår runt middagsbordet dök det upp en diskussion om artikeln om lokaltidningen om hur vi vill att föräldrarna i familjen ska få insyn i barnens skolgång. De skrattade åt svaret vi fått av skolförvaltningen. Det är för att skydda barnens integritet och trygghet, som vi bara släpper in vårdnadshavare. Som om våra egna barn skulle klänna sig hotade av oss föräldrar. Barnen skrattade alltså och lade till en kommentar:
Varför frågar de inte bara barnen vad de tycker?
Ja, det kan man undra. Det är barn som är tillräckligt stora att kunna säga hur de vill ha det. Förutom att deras vårdnadshavare ju faktiskt är helt eniga om vad deras bästa är i denna fråga.
MIn slutsats? Styv-förälder är ett ord som härrör från stympad, berövad eller ofullständig (Wikipedia). Jag har också sett ordet onaturlig i samband med ordet styv-förälder.
Min tolkning? Barnet har en förälder som inte har juridiska rättig- och skyldigheter i den utsträckning som en vårdnadshavare. De juridiska rättig- och skyldigheterna är stympade och därmed är inte föräldrarollen fullständig i juridisk mening. Detta kan vi vara överens om vad vi än har för värdegrund och regleras i föräldrabalken. Men den som är gift med eller har barn med någons förälder är också underhållsskyldig för denna någon, så helt utan juridiska skyldigheter är denne inte.
Hur ord används och förstås är viktigt eftersom det speglar normen, diskurser och värden som råder och upprätthålls. Därför stannar jag en stund vid ordets betydelse och gör en reflektion:
Jag menar att barnet blir berövad något i de fall barnet själv och familjen definierat relationen som en "normal" barn-förälderrelation. Naturlig är ett ord som också förekommer i förklaringen av ordet, d v s en styv-förälder är inte det naturliga. Naturlig är i sin tur ett ord som kan kopplas till dimensionen naturlig - onaturlig såsom någon som inte är biologiskt, normalt eller önskvärt.
För mig leder detta till nya frågor.
Är det önskvärt att de föräldrar som en familj består av, enligt familjens definition, diskvalificeras av samhället?
Behövs det kanske för att upprätthålla det som betraktas som naturligt och kanske också biologiskt i superstrukturen som normen runt kärnfamiljen består av?
Vad innebär det för vinster och förluster för samhället?
Vilka är vinsterna och förlusterna för barnet?
Är det samhällets eller barnets intressen och rättigheter som borde tillgodoses?
Kanske är det tänkt att det är som med en trasig bil att vara styvförälder.
Den kan vara fin att titta på, men man tar sig ingenstans med den.
Men, då tycker jag vi tar och lagar den...faktiskt. Resurser ska användas, inte gå till spillo.
Ständigt frågande, ständigt nyfiken
med önskan om en skön söndag och bra start på veckan
Jag har länge haft ett litet "skoj" som jag sagt om hur man kan veta att en kvinna är smart.Hon väljer en bra pappa till sina barn. Vid något tillfälle har jag sagt det till min mans x-fru och hon har flinande instämt. Vi har ju valt likadant vi två. Jag har också ett barn med honom. Vi är smarta. Det blir någon sorts kvinnlig gemenskap, om än bara punktuellt. Jag är dessutom extra kaxig som har valt två excellenta pappor till mina barn. Det är inte alla förunnat att känna så. Möjligheterna till det finns inte alltid.
Det här skämtet kan ju bli problematiskt och leda till en mental härdsmälta när man skiljer sig och med den process som man ska genom som kan innehålla många negativa känslor. För att inte tala om den emotionella bergochdalbanan, känsligheten, utsattheten, ensamheten. Att skilja sig är en konst i sig. Det tar tid att etablera och skapa relationer, men det tar minsann också tid att avetablera dem. Man är fast i gamla tankemönster, gemensamma rutiner och sorger man inte tagit itu med under den tid man levde ihop. (Då kanske man fortfarande hade varit ett par ;). Kort sagt så är det av yttersta vikt att man ger sig tid att skilja sig, emotionellt, mentalt, sociallt, kulturellt, fysiskt och psykiskt. Det är inte bara boet som ska delas och barnens umgängestid som ska göras upp. Det är kanske vad som fokuseras men det är inte det svåraste. En massa andra saker delas upp, fast lite i taget och inte så uttalat. Det är ok, det får ta tid, det behöver ta tid och man behöver inte döma varken exet eller sigsjälv så hårt. Det tar tid och det är mänskligt.
Under separationsprocessen kan det kanske hjälpa att påminna sig om att denna man/ kvinna valde jag att få barn med. Antingen är det en klok och bra förälder och då kan man ju fortfarande känna stolthet. Även om allt annat rämnar. Eller så kanske man inte såg saker så klart just då, inte riktigt valde, eller kanske personen utvecklats till det sämre och då är det kanske ändå viktigt att tänka på att ta ansvar för det val man en gång gjorde. (Förutsatt att det nu var ett val, vilket det inte alltid är.)
Vad ville jag säga med dethär då?
Kanske inget annat än att, det finns hopp, det tar tid och var snälla mot ersjälva och varandra. Skilj er med rak rygg och fortsätt vara det bästa föräldrateamet ni kan för era barn. Som ni båda önskar det bästa.
Detta säger jag som en önskan och förhoppning, trots att jag vet hur svårt, känsligt och krångligt det kan bli. Föräldrar som använder barnet för att hämnas men inte själv förstår det utan tror att det värnar barnets behov...listan kan göras lång.
Men som sagt, med en önskan om en bra skiljsmässoprocess och omdefinierandet av relationer
Mina barn betraktar mig som en förälder, de kallar mig mamma men jag heter Anette. Mina styvbarn kallar mig Anette och mina biologiska barn blandar. Min man betraktas också som en förälder av barnen. Hans biologiska dotter kallar honom pappa men lika ofta hans namn, hans styvbarn kallar honom vid namn. När de pratar om honom använder de orden styvpappa eller låtsaspappa. Jag som är deras mamma vet själv inte precis när och hur det skedde att de slutade tänka på honom som mammas älskling och började tänka på honom som någon med relation till demsjälva, en förälder. En pappa är, vad jag vet en sorts förälder. Men det är också ett sätt att beskriva en relation på så att den man pratar med ska förstå hur man hör ihop. Att vara förälder tycks alltså innebära att man hör ihop och det verkar också som om det är barnet som kan definiera den vuxne.
Vem är en förälder? Är alltså en fråga jag har börjat funder över, på förekommen anledning. Skolverket har ett förhållningssätt till begreppet förälder som innebär att alla de moderna föräldraformerna där förälder har ett prefix bestående av styv-plats- bonus...inte är föräldrar. Det har tydligen något med biologi att göra, gener. Som förr. Vad innebär det isåfall för någon som genetiskt givit upphov till ett barn men adopterat bort det eller faktiskt till och med skänkt sina DNA långt innan man ens visste om det skulle blir ett barn av det. Man kan ju knappast börja kalla spermadonatorer till förälramöten ;) Jag menar att detta blir problematiskt, det är ett föråldrat sätt att se på föräldern. Man kan ju undra vem det är som bestämmer att förälder i just skolans styrdokument är liktydligt med ”biologisk” eller ”vårdnadshavare” och vad i hela friden det ska vara bra för. Vad är det som säger att styrdokumentens intentioner helt enkelt är att barnets bästa utifrån sina behov ska uppnås. Därför är inte skrivningarna rakt igenom ”vårdnadshavare”. Eftersom en insikt finns om vikten av att samarbeta med hemmet och familjen och de föräldrar som finns runt barnet så har man i vissa stycken använt dessa begrepp istället. Det är alltså ingen felskrivning och beror heller inte på att man ville variera språket lite mer istället för att skriva vårdnadshavare överallt. Men vem bstämmer att ett vuxen som lever med barn är förälder, kan det verkligen vara Skolverket? Knappast!
När blir man förälder? Det är en fråga som vid första anblicken kan verka enkel att besvara. Men när slutar Sven att vara ”mammas nya kille” och blir ”min styvfarsa”. Vad skiljer en styvförälder från en bonus- låtsas- eller ve och fasa plast- (?) förälder och vem bestämmer egentligen det? I dagens newage tid hör man ibland någon säga att man har valt sina föräldrar. Det kan ju låta lite otroligt men kanske finns det något korn av sanning där ändå. Individens upplevelse och relation till sina medmänniskor är kanske viktigare än någonsin idag. Förr föddes man in i en hirerki, en ordning, en familj, ett stånd kanske också ett yrke. Längre tillbaka kunde man till och med födas till att bli någons förälder, vara en av två parter som band samman släkter med blodsband. Kanske är det ett kulturarv som finns kvar.
Men vem bestämmer när en viktig vuxen börjar vara förälder eller när en oviktig vuxen slutar vara förälder. Sammanfattningsvis, det är troligtvis (ironisk här) inte en av skolmyndigheterna. Det är förmodligen heller inte de biologiska föräldrarna eller kanske inte ens vårdnadshavarna. Definierandet av relationer gör varje individ, inom sig. Det är inte ens säkert att den upplevda relationen är ömsesidig från två håll. Det viktiga är nog till syvende och sist att en individ har rätt till sina känslor och att i sin egen takt etablera den relation den önskar eller avveckla en sådan om så är fallet.
Säkert har du läst hemska berättelser om styvmodern som är ond eller om styvfadern som kräver att bli kallad ”pappa”. Der är klart att mamma gärna vill att barnet ska komma överens med och kanske till och med hysa varma känslor för sin nya man. Men ibland får man nöja sig med att samexistera och då blir nog mammans nya kille aldrig någon förälder. Utan forsätter vara "mammas nya kille."
Jag rådfrågade Skolverket hur man tänker kring en styvförälder och möjligheten för vårdnadshavare som är överens om att denne ska få information från skolan. Svaret inleds med:"Frågan gällde alltså en annan vuxen som inte är förälder." Men hallå...! Nu menade jag en förälder. Inte en "annan vuxen"...
Kanske är det här skon klämmer, när omgivningen bemöter konstigt. Det är kanske väldigt svårt för många att förstå att en styvförälder är FÖRÄLDER. Eller så kanske man om olika anledningar inte vill erkänna styvföräldern som förälder. En "annan vuxen" kan ju vara exempelvis mormor, farmor, farfar, en god vän eller annan viktig vuxen. Men nu gäller frågan ju hur skolan bör och kan hantera en förälder som inte är vårdnadshavare.
Jag tänker här också på umgängesföräldrar. Det är inte säkert att man är en olämplig förälder bara för att man inte har vårdnadsansvaret. Även om så kan vara fallet. Om föräldrar bor långt isär eller det är stora oenigheter dem emellan kan också leda till att tingsrätt tilldömer den ena föräldern vårdnaden. Den förälder som då har vårdnadsansvaret är informationsskyldig till den andre föräldern. Barnets rätt till båda sina föräldrar kvarstår. Om en förälder medvetet saboterar umgänge kan det faktiskt leda till att vårdnaden övergår till den andra föräldern istället.
Alltså. Jag kan tänka mig två ytterligheter av föräldrar där det är riktigt bra att de är informerade och bemöts av skolan. 1) En förälder som mist vårdnaden men ändå är barnets ursprung och har umgänge. Kanske är det strulet mellan vårdnadshavarna som gjort att det är som det är. Då är det sannolikt bra för både föräldrarna och barnet om de slipper prata särskilt mycket med varandra och får likvärdig information från skolan. 2) En styvförälder som aldrig haft vårdnaden, av naturliga skäl. Men som är medförälder till de två vårdnadshavarna och är barnets förälder "till fyllest" vad gäller delandet av liv, vardag och familj.
Alltså...det jag ville säga var bara att det finns föräldrar som är vårdnadshavare och en massa olika tillstånd och relationer därutöver. Röror och härvor av det begreppsmässiga slaget som jag beskriver ovan, gör att människor missförstår varandra helt i onödan. Att kalla saker vid sitt rätta namn och ta reda på vad det innebär kan vara lika marigt som att reda i trasslet bakom skrivbordet, men ack så viktigt. Tänk om man drar ur datorns kabel när man avsåg dra ur lampans...eller tvärtom.
Förälder, alltså. Ett av livets mest personlighetsutvecklande och hedervärda uppgifter.
Jag såg precis en bild framför mig av ett stjärnfamiljsbarn som ser väldigt fram emot sin första skoldag för terminen. Det blir något att teckna ner det, i barnboksform när tid gives under sommarlovet. Jag tror faktiskt det fattas en barn/ pekbok på området. Hoppas jag inte blivit alltför ringrostig i tecknandet. Jag har några sådana där projekt som legat länge men som jag inte ägnat tid åt. Denna sommar ska vi ingenstans, bara njuta av vår sommarstuga och samvaro oavsett väder.
Men tills dess dröjer det, så länge får vi kura i snön. Vilket också är helt ok.
Lite paint-lek bara för att spara tanken. Men nu är det bäst jag sätter igång att jobba. Så det blir en avhandling någon gång...
När lillasyster lockar med sig 16 åringen och 10 åringen att göra chokladbollar. "Den som vill får baka med mig efter maten". "Den som inte vill får också". "Visst vill ni?" Hur skulle de kunna säga nej :) Hel- halv och styvsyskon i en härlig röra. En oändlig känsla av tacksamhet och lycka sprider sig i hjärtat.
Barnen har lov fortfarande. Mina pojkar är här över natten eftersom deras pappa jobbar eftermiddag. Tur man kan hjälpas åt, det är bra att ha goda medföräldrar. Lillan är på förskolan och föräldrarna i detta hushåll jobbar på. Fast hemifrån idag båda två. Så kan vi hjälpas åt att få storpojkarna ur sängarna och får till och med en kopp förmiddagskaffe ihop. Sweet.
Påminner mig och kanske någon annan om att en familj kan se ut på många olika sätt. Barn får man inte bara genom att träffa en pappa (om man är mamma) tycka lite extra mycket om varandra och kramas på ett speciellt sätt. Men inte förrän man först 1) skaffat villa 2) volvo 3) hund. Som Katarina Janouch skriver i sin bok "Så blev jag till". Så kan föräldrar få hjälp av doktorer, springa på varandra i en gatukorsning eller få barn när de blir kära i någon som redan har det. En annan fantastisk barnbok om att få barn är "Vems bebis" Av Stina Wirsén. Där kommer bebisen med den moderna storken, ett flygplan. En bok som varmt rekommenderas för de yngre barnen. Jag tänker att den nybildade familjen är mer mångfacetterad än kärnfamiljsformen. Med det finns utmaningar förstås men också fördelar. Fler vuxna som delar ansvaret för barnen och bidrar med något som bara just de kan som rolemodel, vad gäller värderingar och fostran. Ordet Vårdnadshavare signalerar ett juridiskt ansvar, men ansvar har också de som "bara" är föräldrar. Några av dessa ansvarsområden finns beskrivet i lagar. Exempelvis som det står i föräldrabalken så är en person underhållsskyldig för ett barn om den är gift med eller har barn med barnets vårdnadshavare. Men jag tycker det handlar om sunt förnuft och viljan att vara delaktig i ansvaret och vilja ett barns bästa.
En familj kan alltså se ut på många sätt. Vad händer om samhället inte godkänner viktiga medföräldrar. Om barnen behöver hålla hårt på bilden av "en mamma och en pappa" som föräldraenheten. När verkligheten inte ser ut så. Det är kränkande. I en och samma famillj kan syskon dessutom ha flera olika "föräldraenheter" som står för deras omsorgs och uppfostrans utgångspunkt. De är ändå syskon och deras liv är ändå ETT. Om inte de vuxna tvingar barnen att dela upp det i småbitar. För vad händer med barnens stolthet, integritet och tankar om sig själva och sin vardag då?
En svindlande, vindlande termin är till ända. Kort summering: Vi har uppskattat och njutit av att se våra barn lära sig och utvecklas. Vi har landat och lyft igen som styvfamilj. Nu bär vingarna. Skönt. Jag har slutligen anmält kommunen till Skolinspektionen. Det får räcka nu! Återkommer...
Att planera för en familj, är en viktig och komplicerad livsuppgift. Där många personers behov, förmågor och intressen behöver få sin plats. Den moderna familjeplaneringen handlar om att jämka ihop kulturer, familjer, relationer. /Anette Bagger
