familjeplanering

Att finnas eller leva? Cogito, ergo sum, Jag tänker alltså finns jag - sade Descartes. Det är förmodligen mycket sanning i det. Att finnas...vad är det då? Räcker det att jag tänker och alltså har ett rikt inre samtal och liv. Eller behövs något mer. Ni som sett I am Legend, kanske kan föreställa er. Vad händer om man är ensam. Om ingen ger en bekräftelse eller respons på det man gör, uttrycker och är. Visst finns man ändå. Hjälten i filmen arrangerade en scen av skyltdockor som han pratade med. I en annan film störtade Tom Hanks med flygplan och blev strandsatt i fyra år. Han började tillslut prata med en kokosnöt som han namngav och satte ögon på. Nu är det fiktion, dessa filmer. Men visst är det något djupt mänskligt och fundamentalt både för en människas identitet och mentala hälsa att få bekräftelse.

Jag blir bekräftad alltså finns jag i andras utrymmen...kanske är det så det är? Det mänskliga blir till mellan människor. Kärleken, är också något som finns mellan människor. Som kan växa eller krympa.

Hur blir det om ett barn inte får bekräftelse av sin förälder. På var gränser går, på hur relationen ser ut. På vad man önskar, drömmer och har för gemensamma mål. Förmodligen skulle det kännas förfärligt ensamt. Inte något bra utgångsläge för att bygga sin personlighet. Barn behöver sina föräldrar. Spegla sig i dem för att komma på vilken sorts vuxen de själva vill och inte vill bli. Det är ju som de flesta vet inte så enkelt att vi kan tänka ut en plan för våra barns uppbringelse och sedan följer deras utvecklig som en rät linje från den tanken och till det vuxna, lyckliga och välmående barnet.

I alla relationer behövs bekräftelse. Bekräftelsen relaterar individerna till varandra och definierar relationen. Ingen bekräftelse innebär att människor istället samexisterar. Inte samlever.

När en ny familj bildas ska kulturer länkas samman. Det är svårt och viktigt. Det kräver massor av bekräftelse och kommunikation. Ett exempel (som inte är taget från min verklighet, men som jag lätt kan föreställa mig) : Jag vill att barnen ställer in i diskmaskinen. En sådan kommentar kan bemötas med "jag vill inte det- jag vill göra allt sådant för mina barn". Det kan också följas av "det tycker jag också". I värsta fall kan det följas av tystnad. Därefter kan det hända att barnen väljer att göra så som den förälder som har tänkt, önskade. Det kan också hända att de väljer att inte göra det. Det kan hända att barnet säger "du är inte min mamma". Det kan hända att några av barnen ställer in, och andra inte. Det är nu det börjar brännas. Kanske kan det var olika i en familj. Kanske ska mammans barn exempelvis ställa in i diskmaskinen och pappans barn inte. Då behöver också det pratas om. Bekräftelse. Barnen kommer att undra och kommentera olikheterna. Är det olika på en sådan praktisk punkt kan man mycket väl tänka sig att det är olika på andra, mer svårdefinierade och "mjuka" områden.

Men gränserna runt dessa göranden är symbolhandlingar för annat. Allt detta kanske verkar som om det handlar om disk. Egentligen handlar det om vilken sorts vuxen föräldrarna önskar att barnen blir. Det handlar om vem som får vara förälder och till vilken förälder barnen kan höra. Det handlar också om kärleksrelationen mellan två vuxna. Finns respekt, ömsesidighet och ett samtal om vad man gemensamt vill och en ärlighet inför olikheterna. Eller finns två enskilda vuxna som i tystnad uppfostrar sina barn? Isåfall skulle jag våga säga att kärleksrelationen inte kommer att klara sig. Då är värnandet om de egna barnens ursprungskultur viktigare än bekräftelse och bildandet och upprätthållandet av relationer.

Det är sådana områden som tycks svårast i styvfamiljer. Praktiska saker. Vem gör vad och när. Varför. Vem får säga vad och till vem. Disk, städning, bemötande som att exempelvis tacka och hälsa. Sådant som syns och hörs.
Men egentligen handar det om något annat. Det handlar om realtionerna. Det handlar om bekräftelse, tvåsamhet eller en växande ensamhet. Därför blir det så svårt. Man kämpar för sin, eller sin ursprungskultrus överlevnad.

Och att någon vill överleva...är kanske inte i sig konstigt eller kriminellt....
Det fina är när man lyckas med mer än att överleva. Nämligen att leva tillsammans. Något värt att rubba på invanda cirklar och gränser för. Om det finns kärlek.

Så bygg inga inre scener där ni upprätthåller ert sätt att vara och era gränser. Om det behövs är ni per definition ändå ensamma. Så kan man visserligen också leva. Men då kanske det ska uttalas. Så ingen blir lurad. Prata, kom överens, var modiga och ärliga och lev.

Over and out...

(bilderna lånade från "arga lappen")