Arvet då?
Det har pågått en debatt på DN debatt kring arv och lagstiftning. Vad ska man säga om det? Blod är kanske alltid tjockare än vatten, eller så kanske man kan tänka att alla tillslut ärver någon- eftersom alla har föräldrar. Alltså spelar det rent pragmatiskt ingen roll om man ärver sina biologiska föräldrar mot deras vilja. Men hur blir det? Om ett barn tagit avstånd från en förälder, kanske verkligen behandlat den fruktansvärt illa...ska den ändå ärva då? Ja, är svaret. Barnet har alltid rätt till sin laglott. En sambo, har inte rätt till någonting. Inte ens om man har gemensamma barn. Till och med om man är gifta och den avlidne har uttryckt sin önskan om "orubbat bo" i ett testamente kan det hända att man blir tvungen att lämna det gemensamma boet.
Styvbarn tycker inte alltid om sina styvföräldrar och vice versa. Ibland kan man ju hålla en putsad fasad inför sin biologiska förälder, men när den inte längre finns...finns ingen anledning att visa respekt och ta hänsyn längre, inte ens ytlig sådant. Sedan finns situationer där styv förälder och barn verkligen respekterar, håller av oc hälskar varandra. Kanske finns exempelvis en sommarstuga på styvförälderns sida där barnet varit under sin uppväxt. Inte ens om styvföräldern vill är det säkert att det blir särskilt lätt att testamentera och lämna ett likvärdigt arv till sitt styvbarn som till de bilogiska.
Det blir viktigt när man har en nybildad familj, alldeles oavsett vad man tycker. Att vara tydlig med sina önskemål i den händelse man inte överlever livet. Det är ju något vi helt säkert kan lita på att vi inte gör. Att skriva testamente är ett sätt förstås, men kanske är det viktigaste att man pratar med varandra om hur man vill ha det. Om man tänker sig tanken: vad händer om....Kanske blir det då tydligt att om man bara inte skriver eller tänker alls, så blir det jättetokigt.
I vårt fall, skulle "förloraren" vara vårt gemensamma bilogiska barn. Alla de andra barnen ärver sin biologiska förälder direkt, medan den minsta lilla får vänta tills vi båda dött. Om vi inte varit gifta skulle den ena av oss omedelbart få flytta ut ur vårt gemensamma hem om den andra dog. Med de barn som lämnats i sorg och som heller inte har någon arvsrätt till den styvförälder som varit e nså stor del av deras liv under så många år. Nu när vi är gifta, kan vi åminstone få en paus och hämta andan innan vi tvingas till något. Förutsatt att våra barn fårn tidigare förhållanden respekterar vår vilja och önskan. Det kan man förstås aldrig gardera sig mot.
Om ni flyttat in i er älskades hem till exempel, var noga med att det på papper skrivs att ni äger hälften. Om det tragiska, det värsta händer....så får ni flytta ur huset med barnen om er älskade dör och det på papperet står att den äger huset till 100%. Även om ni bott dör i 15 år och betalat alla lån och renoverat och levt tillsammans...
Tänk bara på Stieg Larssons sambo...
Svante Thorsell, advokat säger i DN debatt: För överlevande make eller sambo kan laglotten försvåra möjligheterna att bo kvar i den gemensamma bostaden. Laglotten blir här ett hinder då bröstarvinge som inte är gemensam omgående enligt gällande rätt har rätt till sin laglott. Ofta kan den överlevande parten inte klara ett övertagande utan att sälja den dyra villan eller bostadsrätten.
Som replik svarade Ulf Bergqvist och Erica Sriby
En styvfamilj kan slitas itu på alldeles speciella sätt om någon av föräldrarna dör.
Därför, kan det vara bra att ägna det en tanke.
Det var lite dystra fredagstankar kanske...
Men tänk efter
före....ni åker till sällare marker
Styvbarn tycker inte alltid om sina styvföräldrar och vice versa. Ibland kan man ju hålla en putsad fasad inför sin biologiska förälder, men när den inte längre finns...finns ingen anledning att visa respekt och ta hänsyn längre, inte ens ytlig sådant. Sedan finns situationer där styv förälder och barn verkligen respekterar, håller av oc hälskar varandra. Kanske finns exempelvis en sommarstuga på styvförälderns sida där barnet varit under sin uppväxt. Inte ens om styvföräldern vill är det säkert att det blir särskilt lätt att testamentera och lämna ett likvärdigt arv till sitt styvbarn som till de bilogiska.
Det blir viktigt när man har en nybildad familj, alldeles oavsett vad man tycker. Att vara tydlig med sina önskemål i den händelse man inte överlever livet. Det är ju något vi helt säkert kan lita på att vi inte gör. Att skriva testamente är ett sätt förstås, men kanske är det viktigaste att man pratar med varandra om hur man vill ha det. Om man tänker sig tanken: vad händer om....Kanske blir det då tydligt att om man bara inte skriver eller tänker alls, så blir det jättetokigt.
I vårt fall, skulle "förloraren" vara vårt gemensamma bilogiska barn. Alla de andra barnen ärver sin biologiska förälder direkt, medan den minsta lilla får vänta tills vi båda dött. Om vi inte varit gifta skulle den ena av oss omedelbart få flytta ut ur vårt gemensamma hem om den andra dog. Med de barn som lämnats i sorg och som heller inte har någon arvsrätt till den styvförälder som varit e nså stor del av deras liv under så många år. Nu när vi är gifta, kan vi åminstone få en paus och hämta andan innan vi tvingas till något. Förutsatt att våra barn fårn tidigare förhållanden respekterar vår vilja och önskan. Det kan man förstås aldrig gardera sig mot.
Om ni flyttat in i er älskades hem till exempel, var noga med att det på papper skrivs att ni äger hälften. Om det tragiska, det värsta händer....så får ni flytta ur huset med barnen om er älskade dör och det på papperet står att den äger huset till 100%. Även om ni bott dör i 15 år och betalat alla lån och renoverat och levt tillsammans...
Tänk bara på Stieg Larssons sambo...
Svante Thorsell, advokat säger i DN debatt: För överlevande make eller sambo kan laglotten försvåra möjligheterna att bo kvar i den gemensamma bostaden. Laglotten blir här ett hinder då bröstarvinge som inte är gemensam omgående enligt gällande rätt har rätt till sin laglott. Ofta kan den överlevande parten inte klara ett övertagande utan att sälja den dyra villan eller bostadsrätten.
Som replik svarade Ulf Bergqvist och Erica Sriby
Om laglotten avskaffades, är vi övertygade att det skulle leda till ett ökat antal arvstvister. Ett barn, som blir helt arvlöst, vill naturligtvis gärna försöka få testamentet ogiltigförklarat.En cyniker kan tycka att vi arvsrättsadvokater skulle välkomna fler arvstvister, men vi ser i vårt dagliga arbete ständigt vilken smärta arvstvister innebär för alla stridande parter.
Själv skulla jag vilja anlägga en mer komplicerad vinkel på hela scenariot med arvstvister och smärta. När man förlorar någon man älskar, då gör det ont. Man sörjer. Det är helande och läkande. Men om smärtan istället beror på att man inte får det man tycker man har "rätt till", rent materiellt. Så tycker jag det är något helt annat. Det kan mycket väl hända att styvbarnet sörjer föräldern mer än det biologiska. Det styvbarnet blir dessutom utsatt för den extra smärtan i form av samhällets budskap; " du hörde ändå inte till honom/ henne" "du var bara en parantes". Snacka om smärta. Styvfamiljsmedlemmar blir marginaliserade och diskriminerade under livet tillsammans av samhället och med hjälp av heterogenitetsnormen som råder. Det tar alltså inte slut, bara för att livet tar slut. De bilogiska barnens smärta är lagligt rättfärdigad- och därför viktigare att slå vakt om? Rättare sagt; de första barn en kvinna eller man får, äver störst rättighet till smärtan och därmed medlen?En styvfamilj kan slitas itu på alldeles speciella sätt om någon av föräldrarna dör.
Därför, kan det vara bra att ägna det en tanke.
Det var lite dystra fredagstankar kanske...
Men tänk efter
före....ni åker till sällare marker
Kommentarer
Postat av: Anonym
Nu faktist blev jag fundersam. jag o min man är gifta,vi bygde hus tillsamans före vi gifte oss och då ägde vi redan 50% varav huset. Han har 2 barn från tidigare och sen har vi 3 gemensamma. Om han går före mig,hur blir ärvet delat? delar alla barnen på pappas halva eller? / Oroligt biostyv.
Svar:
Flerbarnsmamman
Trackback
