familjeplanering

Ordet medförälder har blivit viktigare och viktigare för mig. Hur ser vi på och benämner de andra föräldrarna. Hur beter de och du sig? Är ni med eller motföräldrar? Det förekommer i kärnfamiljer också, att föräldrar inte drar jämnt och barnen i sin förvirring utforskar det utrymme som uppstår. Där man kan glida och spela ut föräldrar, för att få som man vill. Det mest klassiska och kanske ofarliga är den berömda glassen. Får jag inte för mamma, så kanske pappa låter mig. Men sådana frågor kan ta sig helt andra uttryck.

Åter till det komplicerade. Alla föräldrar behöver få en chans att bli bättre, större. Precis som barnen. Vägen till det, tror jag. Är en strävan efter trygghet för alla inblandade och att som förälder (vilken sort det än må vara) blicka inåt. Vad rör sig i mig. Förbjudna känslor, sådant jag skäms över? Det finns i alla människor. Inte ens styvföräldrar är befriade. (tänka sig...) Men plötsligt. När det kommer till dessa komplexa relationsbygganden så förväntas det att sådant inte förekommer i den vuxne, eller inte borde få förekomma. När någon styvförälder försöker komma tillrätta med detta, är det inte alltid lätt att prata med sin partner. Så mycket läses in i det som sägs, det tangerar känsliga frågor om de egna barnen. Ibland, ibland...är ett forum ett bra ställe att få möjlighet att utvecklas. Man tar mod till sig, och blottar sin själ. Det är då ganska vanligt att styvföräldrar möts av kommentarer som "du visste ju att han/ hon hade barn", "barnen har inte valt"...

Jag vill göra ett tankeexperiment.
Vad händer om man säger till biologiska föräldrar, när de klagar på sitt x- dennes nya partner eller dennes barn. "du visste ju att du hade barn när du skilde dig". Är inte det en relevant fråga? För även om man skiljer sig, så behöver barnen få sin fostran och trygghet tillgodosedd. Gärna av samarbetande föräldrar. Det kräver en del svald stolthet ibland, givetvis. Många av problemen som blommar ut i relationer i en nybildad familj har hakar och kopplingar till gamla mönster, vanor, obearbetade känslor. Hos både barn och vuxna. Om en övergiven partner motarbetar de övriga föräldrarna. Är en motförälder- så kanske det inte kommer att få följder i den egna relationen med barnet. Kanske väljer till oc hmed barnet bort den andra föräldern. Det kallas för PAS. Kanske gör det i sin tur att föräldern som manövrerar tycker sig ha fått ett bevis på att den hade rätt....Nej, relationerna kanske inte påverkas...Inte på en gång iallafall. Men det är mycket troligt att det uppstår maktspel och svårigheter i relationerna i den andra familjen. Barn blir ambivalenta och både tycker om och avskyr det nya.

Det jag försöker säga är att tänk om vi värnade relationerna runt barnet istället för tvärtom. Tänk om barnet fick tillgång till hela sitt liv, hela tiden. Om de vuxna har stora problem med familjens utseende. Så kommer barnen att tabubelägga delar. Man kan prata om bara vissa saker med mamma, andra med pappa. Jag är övertygad om att det inte är något som gynnar någon.

Alltså:
"Du vet väl om att du har barn". Det är väl en konstig fråga att ställa, till vilken sorts förälder som hellst. Klart att föräldrar vet att de har barn. Oavsett vilken sort. Det tar tid att lära sig saker. Man trillar, och reser sig och trillar igen. Det är inte hur många gånger man ramlar som är viktigt. Utan om man reser sig och försöker igen. Här är det lilla barnets försök att åka skidor en bra inspiration. Visst får vi lov att trilla, även vi styvföräldrar. I en god familjemiljö, finns det till och med någon som vill hjälpa oss på fötter igen och är mer stolta över att vi försöker än besvikna över att vi ramlade.