familjeplanering

Fast eländigt också. Det finns situationer i landet där barns behov sätts åt sidan för att man vill upprätthålla ett underhållsfritt system för kommunikation och dokumentation i skolkommuner. Byråkrati på bekostnad av barnen. Detta blir särskilt märkligt med tanke på att skolan är en verksamhet som genom historien varit bra på att samarbeta med hemmen. Barnet behöver hjälp med det ena och andra, av föräldrarna. Barn vill inte alltid göra läxor, berättar inte alltid allt hemma och förstår framförallt kanske inte sammanhanget i allt som sker utan behöver guidning av en vuxen. Där skolan lämnar tar hemmet vid. Barnet som påbörjat sin vandring på livets väg ska inte göra det ensam.

För oss har det varit så att vi drabbats av att det system som skulle bidra till ökad insyn, delaktighet och inflytande istället begränsat, försvårat och stängt ute. Skolan som förr varit så bra på att kommunicera med oss härhemma har inskränkt detta betydligt och faktiskt nästan tvärslutat vad gäller barnens bonuspappas del. Det kom igång igen efter påminnelser från vår sida. För de har börjat med ett nytt digitalt system. Då plötsligt, räknas inte barnens bonuspappa. Jag behandlas som en singelmamma som ska ta ansvar för att förmedla till "andra vuxna" det jag anser vara viktigt. Själv skulle jag gärna vilja dela föräldraansvaret med barnens andra vårdnadshavare och utmärkta bonuspappa. Precis som vi gjort under fem år tidigare. 

Människor har hört av sig och berättat. Jag har under veckorna som gått hört flera exempel på situationer där barnet förlorar. Ett barn bodde en längre period hos far eller morföräldrar. Under denna tid kunde inte skolan släppa in de som hade omsorgen och den tillfälliga vårdnaden om barnet så att de kunde få information om ledigheter, mellanmål, utflykter, läxdagar, hur det gått i skolan.

Det finns fler styvfamiljer som vår, där vårdnadshavarna skulle vilja att bonusföräldrar blir insläppta. 

Det finns givetvis också styvfamiljer där det inte är aktuellt av olika skäl. Men det är inte dessa som är i fråga nu. Utan de som behöver och vill det, för barnets bästa. 

För mig är det ganska enkelt. Skolan ska samarbeta med hemmet, familjen, föräldrarna och vårdnadshavarna. Det står så i skollagen och läroplanen. Men vad är det som gör att det frångås? Och varför får det ske? Kanske bara för att det är för svårt för den vanliga medborgaren att göra sig förstådd och diskutera frågan. Eftersom de som bestämmer själva inte är klara över bakgrunden till sina val, vilken prioritering de gjort och på vilka grunder. Jag menar: NÄR i hela friden kan en skolverksamhet välja bort läroplanen. Ingen gång är givetvis svaret.

Men vad beror denna röra på? Vad ligger i vågskålarna. Jag tänker att det förvirringen kan bero på att det är flera regelverk som är aktiva samtidigt. Under dessa veckor och i intressanta samtal med människor som både förstår men också inte förstår har jag lärt mig otroligt mycket. 

Vanligt för de som är tveksamma är att de tänker sig ett worst case scenario. Tänk om barnet inte godkänner sin mammas nya kille som förälder. Tänk om barnet känner sig kränkt. Jag som är en ivrig förespråkare av barns rättigheter tänker här på följande sätt. Jag kan förstå vad frågan kommer ifrån. Men om vi börjar från början...

Jag tror en bakgrund till förvirringen är att det är flera olika lagar som är inblandade av olika skäl.

• Föräldrabalken är alltid närvarande då vi har att göra med barn och föräldrar. Denna kan inte frångås.
• Skollagen är det som reglerar skolans göranden och ansvar. Denna kan inte frångås.
• Socialtjänstlagen beskriver vad skolan ska göra om de är oroliga för att ett barn far illa. Detta kan INTE frångås. 
• Diskrimineringslagen visar på diskrimineringsgrunderna som gäller. Dessa får inte frångås. 
• Personuppgiftslagen är inblandad då vi har med digitala system och publicering av personuppgifter att göra. Denna kan frångås om de som är juridiskt ansvariga för barnet ger sitt medgivande.

Jag exemplifierar med några case, där barnet inte vill att styvföräldern släpps in:

Vad händer...OM en kvinna träffar en riktig psykopat och han kontrollerar både henne och familjen. För det första skulle den andra vårdnadshavaren troligen motsätta sig att den nya partnern fick alla kommunikation för barnet från skolan. För det andra har skolan ett strikt ansvar att anmäla oro för att barn far illa. Det är en paragraf i socialtjänstlagen som är mycket viktig. Om skolan exempelvis känner att en vårdnadshavare inte klarar av sitt ansvar ska de anmäla det. Men till den dag vårdnadshavaren visar sig vara olämplig så är den faktiskt lämplig. Det finns inget annat sätt.

Ett annat scenario är ett barn med en funktionsnedsättning av typen svårt utagerande ADHD. Där det är mycket, mycket viktigt att familjen och hemmet får samma information om vad som sker på skolan. För att kunna ge barnet stöd hemma. Här är förutom det som står i skollagen om samarbete diskrimineringslagen aktiv. En av diskrimineringsgrunderna är funktionsnedsättning. Att inte få sina behov tillgodosedda är en kränkning. Det är ganska troligt att vårdnadshavarnas vilja är att den nya partnern har insyn, även om ingen av parterna betraktar denna som förälder.

Ytterligare ett exempel kan vara tonåringen på glid som inte vill bli kontrollerad, men där det är oerhärt viktigt att alla vuxna goda krafter runt honom/ henne sluter upp. OM där finns en styvförälder kanske ungdomen inte vill att denna ska ha insyn. Men det kan mycket väl vara vårdnadshavarnas vilja att så sker, även om ingen av parterna betraktar denna som förälder. 

Till syvende och sist är det alltså vårdnadshavaren som bestämmer vad som är bäst för sitt barn. Inte samhället, inte skolan och inte styvföräldern. Om barnen själva avgjorde vad som var deras bästa i alla lägen, skulle ingen vårdnadshavare behövas. Men så är det inte. Vårdnadshavaren behövs för att hjälpa barnet på rätt väg i livet. En klok vårdnadshavare och förälder lyssnar givetvis också in sitt barn och respekterar och tar hänsyn till dess åsikter. Men det är vårdnadshavarens ansvar att avgöra vad "det bästa" är. Så är fallet ända tills vårdnadshavaren avbördas detta ansvar. Däremot är det ganska troligt att en styvförälder kan vara en resurs. En väldigt viktig sådan. 

Jag avslutar denna spaning över morgonkaffet med en enkel fråga.

Visst är det viktigaste att vi hjälper varje barn att växa, känna stolthet, trygghet och få möjlighet att lära så mycket det förmår. Varje barn?