familjeplanering

Jag har länge haft ett litet "skoj" som jag sagt om hur man kan veta att en kvinna är smart. Hon väljer en bra pappa till sina barn. Vid något tillfälle har jag sagt det till min mans x-fru och hon har flinande instämt. Vi har ju valt likadant vi två. Jag har också ett barn med honom. Vi är smarta. Det blir någon sorts kvinnlig gemenskap, om än bara punktuellt. Jag är dessutom extra kaxig som har valt två excellenta pappor till mina barn. Det är inte alla förunnat att känna så. Möjligheterna till det finns inte alltid.

 

Det här skämtet kan ju bli problematiskt och leda till en mental härdsmälta när man skiljer sig och med den process som man ska genom som kan innehålla många negativa känslor. För att inte tala om den emotionella bergochdalbanan, känsligheten, utsattheten, ensamheten. Att skilja sig är en konst i sig. Det tar tid att etablera och skapa relationer, men det tar minsann också tid att avetablera dem. Man är fast i gamla tankemönster, gemensamma rutiner och sorger man inte tagit itu med under den tid man levde ihop. (Då kanske man fortfarande hade varit ett par ;). Kort sagt så är det av yttersta vikt att man ger sig tid att skilja sig, emotionellt, mentalt, sociallt, kulturellt, fysiskt och psykiskt. Det är inte bara boet som ska delas och barnens umgängestid som ska göras upp. Det är kanske vad som fokuseras men det är inte det svåraste. En massa andra saker delas upp, fast lite i taget och inte så uttalat. Det är ok, det får ta tid, det behöver ta tid och man behöver inte döma varken exet eller sigsjälv så hårt. Det tar tid och det är mänskligt.

 

Under separationsprocessen kan det kanske hjälpa att påminna sig om att denna man/ kvinna valde jag att få barn med. Antingen är det en klok och bra förälder och då kan man ju fortfarande känna stolthet. Även om allt annat rämnar. Eller så kanske man inte såg saker så klart just då, inte riktigt valde, eller kanske personen utvecklats till det sämre och då är det kanske ändå viktigt att tänka på att ta ansvar för det val man en gång gjorde. (Förutsatt att det nu var ett val, vilket det inte alltid är.)

 

Kanske inget annat än att, det finns hopp, det tar tid och var snälla mot ersjälva och varandra. Skilj er med rak rygg och fortsätt vara det bästa föräldrateamet ni kan för era barn. Som ni båda önskar det bästa. 

Detta säger jag som en önskan och förhoppning, trots att jag vet hur svårt, känsligt och krångligt det kan bli. Föräldrar som använder barnet för att hämnas men inte själv förstår det utan tror att det värnar barnets behov...listan kan göras lång. 

 

Men som sagt, med en önskan om en bra skiljsmässoprocess och omdefinierandet av relationer

Trevlig helg!

/Anette