Om delaktighet
Återstår att göra en ny ansökan, direkt till förvaltningschefen och se om det kan betraktas att vara ett "särskilt skäl" att man är flera föräldrar som vill samarbeta med varandra kring barnen och vill ha insyn i barnens vardag och utveckling....
Detta får mig att tänka på den fantastiskt träffsäkra dikten av Berit Shaub:
Särskilda behov?
Jag kallas ett barn med särskilda behov.
Barn med särskilda behov blir så lätt barn med särskilda besvär.
Barn med särskilda besvär blir så lätt särskilda.
Särskilda barn blir så lätt isär - skilda.
Isärskilda barn får så lätt särskilda behov.
Särskilda behov är inte särskilda – bara STÖRRE –
STÖRRE BEHOV har väl även du … ibland.
~ Berit Schaub ~
Våra barn är våra barn, de är väldigt särskilda och speciella och unika allihopa. Viktiga för oss föräldrar, alla. Vi är ingen särskild familj, med särskilda behov. Bara en helt vanlig familj som månar sina barn. Ska det vara något särskilt med det?

Semester
I helgen har jag och maken för ovanlighetens skull haft barnvakt till den yngsta och unnat oss en natt på hotell, vi såg en film på rummet, slöade, läste, strosade, åt gott och faktiskt så sov jag en stund på eftermiddagen. Bara en sådan sak. Så skönt. Nu kommer vi hem vältankade till kropp och själ. Att få egentid och vara vuxna tillsammans är så otroligt skönt. Men det gäller framförallt att få till det i vardagens ekorrhjul. Avsätta tid och ägna sig åt varandra, när alla lagt sig kanske. Kom ihåg det, utan föräldrarnas lycka och gemensamma kärlek blir det inte mycket till familjelycka i övrigt. Det är bra för barnen att de vuxna njuter av varandra och är trygga tillsammans. Det är alldeles för lätt att glömma sigsjälv och framförallt se till att allt är bra för barnen och allt vardagligt som ska ordnas.
Imorgon kommer våra tre pojkar som bor hos oss från sina andra hem. Det ska bli så skönt att vi alla är samlade.
Ha en skön söndag.

En dag i februari...
Det gäller att komma ihåg att relationer sköter man inte i grupp. Gruppdynamik är viktig, men familjens mående är aldrig bättre än individernas. Det gamla slitna liknelsen med kedjans svagaste länk är inte så tokig. Hela kedjan kan brista om någon länk är ovanligt "svag". Men med svag menar jag inte att en människa är svag. Utan kanske mer att något av relationerna i familjen inte fungerar. OM mamma och pappa bara bråkar- kommer de troligtvis att gå skilda vägar tillslut. Om ett av barnen ständigt avvisar och negligerar eller beter sig illa mot en förälder - kommer den relationen tillslut att brista om den inte sköts om. Det kommer att påverka alla andra relationer i familjen. Om en styvförälder inte respekterar och har omsorg om sina styvbarn kommer den relationen att ta stryk...Det finns lika många varianter av relationer som människor. Eller fler. Men en relation måste skötas på individnivå. För att komplicera det ytterligare, så kan det mycket väl vara så att man egentligen är besviken på sin partner och tar ut det på sina barn, eller att man är besviken på sin förälder som inte verkar "bry sig" eller valt "de andra"...detta får kanske också affirmation hos den andra biologiska föräldern. Då måste förstås föräldern försöka reparera relationen till sitt barn, sköta om den. Men om barnet vägrar hjäpa till, kommer det att bli svårt. En sådan händelseutveckling kan leda till Parental Alienation Syndrome. Här kan ni läsa om symtomen och här om riskbeteenden för PAS. Det är mycket skadligt för barnet. Det värsta är att den sårade föräldern som framkallar detta hos barnet förmodligen är helt övertygad om att den bara är intresserad av barnets bästa och vill veta hur barnet har det....

För mig: Är det så skönt att vi och barnens pappa bor nära varandra och att det fungerar så bra mellan de två familjer. Vårt stora intresse och vår omsorg är fullständigt delad- vi vill våra barns bästa. Tänk om det fick vara så enkelt för alla. Det innebär att vi kan utmana varandra också och säga ifrån, för våra barns skull. Det innebär inte att vi jämt är överens och vänner. Men hos båda familjerna finns respekt för den andra, att dessa två familjer lever två helt olika liv och att vi inte kan veta vad den andra familjen behöver och har gjort för nödvändiga prioriteringar.
Det är helt klart en balansgång. Men med respekt och ett fokus på det som man kan enas kring och på barnens bästa tror jag det går. Kan man inte prata med varandra, så kanske man kan maila. Står man inte ut med att få sms i tid och otid för att man itne kan prata, så kanske man får berätta det och förhandla fram hur kommunikationen som är nödvändig ska ske. Kanske ett samtal en gång i veckan, där man bestämmer i förväg vad man kan prata om och inte.
Det tar förstås ett tag innan sårade känslor och chock går över. Men det går över. Förutsatt att man inte hjälper varandra att hålla såren öppna.
Respekt och omtanke.
Önskar jag att ni får och ger.
Ha en bra dag.
Kommunikation

Kommunikation är temat för dagen. Kanske har jag skrivit om det tidigare, jag minns inte. Kommunikation kommer från Communicare som betyder "göra gemensam". Bara en sådan sak. Vilken kraft det finns i att möta människor. Verkligen möta och vara närvarande. Inlyssnande, sann själv och respektfullt gå till mötes. En konst är det. Ändå tar vi det så för givet. Kanske skulle man förundras över när det fungerar och vara tacksam och inte alls bekymra sig de gånger det helt går troll i samtalen och de efterlängtade samförstånd. När ett enkelt samtal om dammsugning plötsligen verkar leda till sårade uppsyner och motstridiga känslor. Det händer alla någongång. Man är förmodligen inte sitt bästa jag en sådan gång. Eller så anstränger man sig, försöker förstå det som händer mellan sigsjälv och den andre. Sänker garden, sväljer lite stolthet och bemödar sig att förstå vad som hände och vad man tillsammans kan göra åt det. Och nu pratar jag inte om dammsugningen utan detdär dramat som spelar up sig i båda parternas inre scener. (läs Gärna Människan är en berättelse av Clarence Craaford om ni blir nyfikna på just detta).
Jag läser för tillfället tusentals sidor i ämnet på jobbet och hittar nya infallsvinkar och definitioner på detta med kommunikation. Skensamtal var ett sådant ord som jag tyckte var uppfriskande och rörde om - det fann jag i en gammal goding: Buber, Dialogens väsen från 1932. Det har jag stött på i modernare sammanhang. Skensamtal är ett samtal som verkar vara en dialog- men inte är det. I själva verkat talar personerna bara om sitt och håller en monolog förklädd till dialog. Känns det igen? Man kan ha pratat och pratat oc htill och med trott sig vara överens. Men frågan är om man verkligen lyssnat också, om man varit närvarande och tagit in den andra. Man säger pseudosamtal ibland, men då avses förmodligen mer att man pratar om något annat än det kan tyckas vid en första anblick. Det vill säga. Vi pratar om att städa rummet men egentligen handlar det om likabehandling och likvärdighet.
Gemenskap, hur ordnar man sådant? Kanske genom att helt enkelt försöka förhålla oss till den och till det den vi kommunicerar med faktiskt säger- mellan raderna. Jag tycker fortfarande mycket om Habermas modell av kommunikativt handlande som ett sätt att förstå mellanmänskliga samtal och följden av dem. Vílken grad av förståelse och framgång baseras vårt handlande på? Det optimala är förstås att vi alla har en sorts concensus om vad vi gör och varför, att vi känner delaktighet och att det leder oss framåt. Som familjemedlemmar, som samhällsmedborgare och medarbetare.
Kanske arbetar vi mot samma mål- men bara rent tekniskt? Föräldrarna tvingar sina barn att upprätthålla de regler de har men barnen förstår inte varför eller är "med på det". Då är det ett instrumentellt handlande som äger rum. Rummet blir städat men utan föreståelse, delaktighet och ömsesidighet kring göranden i huset. Eller så kanske familjens medlemmar är överens om att alla ska se till att det blir städat och alla ställer upp på det. Kanske för att det finns en överenskommelse om målet- dvs ni får veckopeng om...eller om ni hjälper till med detta så blir det mer tid för oss att göra annat med er barn...Men fortfarande är det inte en social och gruppdynamisk fråga, någon solidaritet eller delaktighet på ett högre plan finns inte. Det optimala är förstås när alla hjälps åt med städningen, frivilligt och känner sig delaktiga och också tycker det är viktigt själva att det blir gjort.
Massor av kommunikativa handlingar önskar jag alla styvfamlijsmedlemmar. Kom ihåg, det är bara ni som kan ordna det. Var och en av er - tillsammans.
Over and out...

Taget ur min magisteruppsats:
I figur 1 är modellen över de olika handlingstyperna indelad efter om de är framgångsorienterade respektive förståelseorienterade.
|
Framgångsorienterat |
Förståelseorienterat |
Icke-socialt |
Instrumentellt handlande |
- |
Socialt |
Strategiskt handlande |
Kommunikativt handlande |
Figur 1. (Habermas, 1996. fig s 100)